Sida 101.

Kap. 11. Förhållandena efter Mors död

Mor avled den 15 april 1932 och alltså bara tre månader efter det att driften vid fabriken i Boda lagts ner. Därefter var det jag samt mina bröder Stig och Gösta som blev ägare till fabriksfastigheterna Boda 1:4 och 1:6. Redan före Mors frånfälle var vi emellertid i familjen på det klara med att vi saknade möjligheter att själva återuppta driften vid fabriken. Vi måste därför försöka sälja den eller på nytt arrendera ut den. Om fabriken med tillhörande tomtmark skulle säljas, ville vi dock om möjligt behålla bostadsvillan med trädgård och park.

En del av villan hade vi haft uthyrd sedan 1924, dock aldrig övervåningen. Uthyrningen hade givit en liten inkomst men otillräcklig för att täcka underhållskostnaderna. Uthyrningen hade dock det goda med sig, att vi hade någon som såg till villan och trädgården. Ändå försämrades trädgården successivt och parken skadades allvarligt aven mycket våldsam storm sommaren 1931. Stormen bröt ner en mängd träd, däribland några av de vackraste. Anton Olsson fortsatte att ha en viss tillsyn över fabriksanläggningen även sedan driften vid fabriken lagts ner.

Kort efter Mors död blev jag färdig med mina juridiska studier och från 1 juli 1932 blev jag tingsnotarie i Kinda och Ydre domsaga, som hade sitt kansli i Kisa. Sedan jag satt mig in i domsagoarbetet grep jag mig an med uppgiften att försöka sälja eller arrendera ut fabriken. Jag upprättade en noggrann beskrivning över hela fabriksanläggningen, och den lades till grund för Fars och mitt vidare arbete. Den tillställdes fastighetsmäklare i både Kalmar och Linköping. Vi annonserade också i både orts- och rikstidningar. Resultatet blev en del förfrågningar i brev, som jag besvarade. Men det stannade vid det. Jag kompletterade beskrivningen efter hand och lade till uppgifter även om villan jämte park och trädgård. Vi bjöd därefter ut fastigheterna i deras helhet och begärde i november 1935 35.000 kronor för dem. Genom fastighetsmäklare fick vi då några förslag att byta bort fastigheterna mot andra fastigheter, som tydligen också var svårsålda. Förslagen visade sig efter undersökning helt orealistiska. Vi riskerade att komma ännu sämre till med bytesfastigheterna. Sedan Far avlidit i oktober 1938 blev det jag som ensam fick ta ansvaret för vidare åtgärder, eftersom mina bröder var omyndiga och jag blev förmyndare för dem. Jag var då sedan två och ett halvt år fiskal i Göta hovrätt.

Mor hade lovat dem, som hade bostadshus på fabrikens mark, att de skulle. få i gåva de markområden, som av gammalt brukats till husen. Det var Anton Olsson, Ruben Eriksson och Axel Lundström samt Faster Helen, som köpt kusken Gustaf Jonssons stuga. Genom att Mor avled kort efter det att hon

Sida 102.

givit detta löfte kom det ej att infrias omedelbart. Först i början mars 1939, alltså efter Fars död, begärde jag lantmäteriförrättning för avstyckning av markområdena från Boda 1:4. Första lantmäterisammanträdet hölls den 18 april 1939, men förrättningen kunde inte avslutas förrän på hösten 1939. Eftersom mina bröder, som ägde var sin tredjedel i marken, var omyndiga och omyndigs egendom enligt lag inte fick skänkas bort, måste överlåtelserna formellt ske genom försäljning, men i verkligheten var det gåva.

I juli 1939, kort efter det att min hustru Birgit och jag kommit hem från bröllopsresa till Schweiz, anmälde sig oväntat en spekulant på fabriksfastigheterna. Det var en man vid namn Alriksson, som en tid omkring 1924-25 hyrt en del av fabriksvillan. Jag for därför till Boda och träffade där Alriksson, som visade sig vara en rätt obehaglig man. Han gjorde allt för att få mig att tro, att fastigheterna var praktiskt taget värdelösa. Till slut bjöd han något över 11.000 kronor för det hela, dock med undantag för de områden, som var under avstyckning och som jag naturligtvis inte kunde sälja till honom. Alriksson ville, att vi genast skulle skriva överlåtelsehandlingen. Vi satt då i villans övervåning. Men jag gick först ner till undervåningen och träffade där våra dåvarande hyresgäster, en trädgårdsmästare Johan Olsson och hans hustru Hanna Olsson. När jag berättade för dem hur läget var, bjöd de 13.000 kronor kontant. Jag accepterade det budet preliminärt. Köpehandlingen skrevs först något senare, sedan jag hunnit tänka på saken ytterligare och rådgöra med Mors kusin Ivar Dam, som blivit överförmyndare i Ålems kommun. Han tillstyrkte affären med hänsyn till samtliga omständigheter, bland annat att vi skulle få kontant betalning och att det var ovisst om vi skulle kunna göra en bättre affär senare. Fru Hanna Olsson, som hade blomsterhandel vid Ålems järnvägsstation, ställde sig slutligen som ensam köpare. Även sedan köpehandlingen skrivits hade jag en viss möjlighet att backa ur. Eftersom mina bröder Stig och Gösta var omyndiga, hade jag som villkor för försäljningen måst ställa, att förmynderskapsdomstolen - Linköpings rådhusrätt - godkände försäljningen.

Priset 13.000 kronor var naturligtvis väldigt lågt. Vi hade förut begärt betydligt mera, men i en anvisning till två fastighetsmäklare i Kalmar hade jag på senhösten 1938 gått ner till 18.000 kronor. Trots det hade jag inte fått anvisning på någon enda spekulant. Taxeringsvärdet fär Boda 1:4 och 1:6 tillsammans hade under den tid fabriken var i drift varit 23.000 kronor, men det hade sedan driften lagts ner sänkts till 15.000 kronor. Det värdet inkluderade värdet av de markområden, som avstyckades 1939 för arbetarbostäderna och som inte omfattades av försäljningen till

Sida 103.

Hanna Olsson. Dessa områden värderades av lantmätaren till sammanlagt 1.310 kronor. Mot bakgrunden av alla dessa omständigheter och särskilt, att fastigheterna inte kunnat säljas och fabriken inte kunnat arrenderas ut trots ansträngningar under mycket lång tid, bedömde jag att fabriksbyggnaderna inte hade annat värde än rivningsvärdet, vilket jag räknade som mycket lågt, samt att fastigheternas värde därför huvudsakligen låg i villan och marken. Villan med tillhörande utrymmen utom övervåningen hade vi uthyrd för 360 kronor om året. Det var på den tiden mycket få människor som hade bil, och bostäder som låg ocentralt hade därför ett mycket lågt hyresvärde. Gärdet vid stallet hade vi utarrenderat till torparen i Espedal för 20 kronor om året, vilket inte var någon onormalt låg summa. Årsinkomsten var alltså 380 kronor och det räckte inte på långt när ens för våra kostnader för underhåll av villan och trädgården. Enda möjligheten att betala överskjutande kostnader var att ta ut pengar från pianofabriken. Men de pengar vi kunde få därifrån behövde vi för att klara kostnaderna för Nissebo. Min lön räckte bara för Birgits och mina löpande utgifter. Yngre jurister var väldigt lågt avlönade på den tiden. Det skulle dröja länge innan jag fick bättre ekonomisk ställning, och det skulle dröja ännu längre till dess Stig och Gösta kunde bidraga. Ingen av oss kunde beräknas bo i Boda under överskådlig tid, eftersom Nissebo låg bättre till för oss och våra arbetsinsatser behövdes där.

Alla dessa omständigheter bidrog till att jag bedömde försäljningen för 13.000 kronor som rimlig. Jag tänkte också på ett råd jag fått av verkmästaren Olsson några år tidigare. Han menade, att vi borde sälja även om vi inte fick ut "ens halva värdet". Jag ansåg mig inte ha anledning tro, att fastighetsvärdena skulle ändra sig inom en nära framtid för fastigheter, som låg så ocentralt som i Boda. Och penningvärdet hade varit stabilt under många år.

Jag ansökte därför hos förmynderskapsdomstolen, Linköpings rådhusrätt, om godkännande av den skedda försäljningen. Och det godkännandet lämnade rådhusrätten genom beslut den 14 aug. 1939, sedan överförmyndaren i Linköping dessförinnan tillstyrkt. Därmed var försäljningen till Hanna Olsson slutgiltig.

De fyra områden, som var under avstyckning för arbetarbostäderna, hade såsom förut nämnts undantagits vid försäljningen till Hanna Olsson. Även beträffande dessa områden skrev jag köpehandlingar och fick dem godkända av rådhusrätten. Köpeskillingarna gick sammanlagt upp till 1.310 kronor. Men meningen var ju, att ingen köpeskilling skulle betalas. Och det betalades inte heller något. Jag vill minnas, att jag löste knuten genom att av egna medel till Stig och Gösta betala vad som belöpte på dem av beloppet 1.310 kronor.

Sida 104.

Försäljningen till Hanna Olsson skedde vid en mycket olycklig tidpunkt. Bara ett par veckor efter det att rådhusrätten godkänt försäljningen började Hitler andra världskriget. Det hade jag inte räknat med. Birgit och jag hade ju nyligen under vår bröllopsresa färdats på järnväg genom Tyskland på väg till och från Schweiz och med ett dygns uppehåll i Berlin utan att lägga märke till något som tydde på att ett krig var närs förestående, och under hösten 1938 hade Englands premiärminister Neville Chamberlain efter ett besök hos Hitler uttalat, att han räknade med fred "i vår tid". Kriget hade inte pågått länge förrän penningvärdet sjönk och fastighetspriserna började stiga. Fastigheter med lägen såsom i Boda började bli eftersökta av människor, som fruktade för att bo i tätorter. Jag blev naturligtvis ångerköpt, men det var då för sent att ätt ändra vad som skett. Det var Alriksson som orsakat, att jag sålde vid fel tidpunkt. Kanske hade han rätt förstått krigsrisken. Jag grämde mig i många år över den olyckliga försäljningen. En liten tröst var det dock, att fru Hanna Olsson - i motsats till Alriksson - var en mycket sympatisk och rejäl person, som man kunde unna att ha gjort en god affär.

Under 1930-talet for jag ofta ensam till Boda för att se till våra fastigheter. Jag brukade ta med min cykel för att efter framkomsten till Ålems järnvägsstation vara oberoende av andra fortskaffningsmedel. Det var på den tiden lätt att få med sig en cykel på samma tåg, som man själv åkte med. Vid mina besök i Boda bodde jag i fabriksvillans övervåning men åt mina flesta måltider hos Faster Anna vid gården, särskilt under tiden efter det att Faster Trina och Ivar 1934 flyttat därifrån. Troligen 1935 blev jag av Rosa underrättad, att hon och hennes mor Augusta lagt märke till att Faster Anna blivit onaturligt glömsk samt att de därför tagit med henne till en läkare, som konstaterat, att hon led aven begynnande senil demens. När jag sommaren 1936 besökte Boda fann jag, att Faster Anna blivit så förändrad psykiskt, att hon var oförmögen att sköta sina ekonomiska angelägenheter. Jag föreslog henne därför, att hon själv skulle göra ansökan om att bli omyndigförklarad, så att hon kunde få en förmyndare till sin hjälp. Hon gick med på det, och jag hjälpte henne att skriva ansökningen. Den bifölls av Stranda häradsrätt den 25 aug. 1936. Till förmyndare fick hon först sin granne, lantbrukaren Oskar Persson i Boda. Från 30 aug. 1938 ersattes denne av speceri- och diversehandlaren Osvald Andersson i Pataholm, som var gift med en dotter till verkmästaren Anton Olsson i Boda. Eftersom det var uppenbart, att Faster Anna aldrig mera skulle kunna sköta gården eller utföra några som helst sysslor där, beslöt Andersson - efter samråd med släktingar till Faster Anna - att sälja gården. Efter undersökning av marknaden sålde han gården genom köpet. kontrakt den 7 nov. 1938 till dåvarande arrendatorn på gården Ernst Wi-

Sida 105.

derström (född 1902 och son till den förste arrendatorn) och Ernsts hustru Elin Widerström för 70.000 kronor. Det förbehölls i kontraktet, att Faster Anna skulle äga rätt nyttja mangårdsbyggnaden utom ett par rum i övervåningen samt en del utrymmen i uthus så länge hennes hälsotillstånd inte nödvändiggjorde stadigvarande vård på sjukhem eller liknande anstalt Men 1940 hade hon blivit så försämrad, att hor. ej längre kunde skötas i hemmet, där hon dittills haft Anette Holm till sin hjälp. Hon blev då intagen på ett privat sjukhem i Timmernabben, som drevs aven sjuksköterska syster Gerda, på fastigheten Gissemåla 1:90. Faster Anna blev till en början kyrkobokförd på den fastigheten. Men en ny bestämmelse, att den som vistades på anstalt av något slag skulle kyrkoskrivas hos någon nära anhörig, föranledde sedan att hon 1943 i stället blev skriven hos Ivar Dam på hans fastighet i Ålems stationssamhälle, Gunnarsmåla 10:1. Hon bodde dock kvar på sjukhemmet i Timmernabben till sin död den 5 aug. 1946 Hon var då nära 83 år gammal.

Det för gården erhållna priset, 70.000 kronor, var naturligtvis även det ett oerhört lågt pris, om man jämför med priser, som erhölls några år senare. Det var en väldigt fin jordbruksfastighet. Men Ivar, som var överförmyndare i Ålems kommun, tillstyrkte försäljningen. Och ingen av de övriga släktingarna, som blev informerade, hade något att invända. Det erhållna priset var säkerligen marknadsmässigt riktigt och förmynderskapsdomstolen, Stranda häradsrätt, godkände försäljningen genom beslut den 22 nov. 1938.

Efter försäljningen av först gården och sedan fabriksfastigheterna var Faster Helen - såsom hon uttryckte det - den sista av släkten Dam, som ägde en bit jord i Boda. Och hon framförde både skriftligen och muntligen sin stora tacksamhet för att hon fått denna jordbit i gåva enligt Mors löfte. Faster Helen var en väldigt fin och sympatisk människa. När Birgit och jag under vår bröllopsresa besökte Boda lärde även Birgit känna henne och Birgit och jag höll genom besök och särskilt brev kontakt med henne så länge hon levde. Hon avled den 1 aug. 1945 vid nära 84 års ålder. Kort därefter såldes även hennes fastighet utom släkten. Per kunde inte bo kvar där ensam. Han hade redan något före hennes död intagits på Ålems ålderdomshem.

Rosa flyttade 1939 från Boda till Timmernabben, där hon bosatte sig på fastigheten Gissemåla 1:52. Hennes son Olof följde henne dit. Dottern Ingrid hade i samband med studier flyttat sin kyrkskrivning till Göteborg redan i augusti 1936. Den 3 febr. 1940 gifte sig Rosa för andra gången och då med skepparen Nils Nilsson, född i Pataholm 1893. I samband med giftermålet blev även han skriven på fastigheten Gissemåla 1:52. Olof

Sida 106.

började att i likhet med systern studera i Göteborg och blev kyrkskriven där hösten 1942. År 1951 skaffade sig Rosa och Nils Nilsson - efter att förut ha hyrt bostad - en egen villafastighet i Timmernabben, Gissemåla 1:105, med adress Genvägen 5. Per Ankarberg, som enligt vad nyss sagts tagits in på ålderdomshemmet, fick komma därifrån och bo hos Rosa och Nils åtminstone från och med 1947 till hösten 1952, då han åter togs in på å1derdomshemmet. Han var sedan där till sin död 1961 vid nära 71 års ålder.

Rosa och Nils Nilsson bodde kvar på fastigheten Genvägen 5 så länge de levde. Nils avled 1973 och Rosa 1980. De fick en son 1945, Jan-Olof Robert, kallad Jan. Han bor alltjämt kvar på villafastigheten vid Genvägen 5, som han nu är ensam ägare till. Och han är den ende Dam-ättlingen, som ännu när detta skrivs i mars 1985 bor kvar i Å1ems församling.

Sida 107.

Kap. 12. Ålems kyrkogård

Såsom ovan i kap. 3 anförts begravdes Carl Dams första hustru Elisabeth Christine på Ålems kyrkogård den 28 aug. 1873. Gravplatsen valdes i ett fint läge strax söder om kyrkans kor. PÅ samma gravplats har sedan begravts Carl Dams andra hustru Malchen, hans dotter Maria, gift Michelsen, Carl Dam själv, hans dotterdotter Karin Andersson, född Bohm, och slutligen hans dotter Anna Dam, i denna berättelse kallad Faster Anna.

I samband med boutredningen efter Faster Anna avsattes ett belopp för anskaffande av en gravsten, eftersom sten saknades på graven. Carl Dams dotterson Ivar Dam, som bodde på orten, förvaltade därefter dessa medel och det förväntades, att han skulle ordna saken. Men sedan flera år förflutit utan att det kommit någon sten på graven tog jag kontakt med Ivar och fick veta, att dröjsmålet berodde på att han inte ensam ville bestämma texten på gravstenen. Jag besökte honom då i Ålem tillsammans med min bror Stig. Efter samråd oss emellan och med Rosa Nilsson i Timmernabben och Nils Bohm beslöt vi, att på stenen skulle stå: "Fajansfabrikören Carl Erasmi Dam - Boda - Familjegrav". Därefter beställdes stenen och sattes upp på graven. Ingen annan släkting hade anmält något intresse i saken. Det har sedan av släktingar ifrågasatts om texten på stenen inte bort vara utförligare. Det hade naturligtvis varit bra, om alla som vilade i graven kunnat namnges och deras inbördes relationer kunnat angivas. Även födelse- och dödsår brukar man ju ofta ange. I detta fall förelåg emellertid endast en begränsad penningsumma och det hade kommit bestämmelser, att stenen måste hållas låg. Den hade ej plats för alla namn m.m. Och pengarna räckte inte för stenen trots att texten gjordes kort. Ivar och jag måste därför satsa vad som fattades.

Inom samma kvarter av kyrkogården finns gravar för:
1) Carl Dams son Adolf och hans hustru Josefina (Morfar och Mormor). Inskription på stenen: "Adolf Dam - Familjegrav".
2) Carl Dams dotter Helena, gift Ankarberg, jämte hennes man och två barn.
3) Carl Dams dotter Augusta, gift Bohm, samt hennes dotter Rosa, gift Nilsson, och Rosas make Nils Nilsson.
4) Carl Dams dotter Chatarina (Trina), gift Nilsson, samt hennes make Oskar Nilsson, deras i barnaåren avlidna dotter samt deras son, förutnämnde Ivar Dam, och hans hustru.

På andra delar av kyrkogården finner man gravar för samtliga de i denna berättelse omnämnda stadigvarande arbetarna vid Boda fajansfabrik samt - i den mån de varit gifta - även deras hustrur. Emmy Möller är begravd strax väster om kyrktornet.