Sida 93.

Kap. 10. Om sällskapslivet i Boda och om Faster Anna

Sällskapslivet i Boda kan ha varit rätt livligt på den tid, då Carl Dams döttrar växte upp och var intresserade av att träffa andra ungdomar. Och Morfar blev tydligen tidigt intresserad av att umgås med familjen Johan Gustaf Petersson i Pataholm. Sedan Morfar gift sig med Mormor, fortsatte självfallet umgänget mellan dem och återstoden av familjen Petersson. Sedan gammalt var familjen Dam också bekant med och umgicks handlaren och träexportören Carl Johan Hullgren i Pataholm och hans hustru Clara samt deras son Oscar Hullgren, den kände marinmålaren. Jag har ett vykort, föreställande minnesstenen över Johan Ancker vid Dübböls skansar, vilket Oscar Hullgren och hans hustru Julie sänt till Morfar i samband med ett besök de gjort på platsen i oktober 1920. Oscar Hullgren var född 1869. Hans hustru Julie, som var danska till börden, målade också tavlor. Inte bara Morfar och Mormor utan även Far och Mor lärde känna Oscar Hullgren, och åtminstone vid ett tillfälle var han gäst hos dem i Linköping. - Även många andra familjer hörde till familjen Dams umgängeskrets, bland dem ägarna till Råsnäs herrgård något norr om Timmernabben och en lantbrukarfamilj Erik Almblad i Flinsmåla, en gård nära Pataholm, samt Erik Almblads bror som var sjukstugeläkare i Mönsterås. Erik Almblad var en tid nämndeman och brukade tillhandagå allmänheten med upprättande av handlingar av olika slag såsom köpehandlingar och bouppteckningar.

Under den tid jag minns hade Morfar och Mormor ofta besök av Morfars syster Trina och hennes man Oscar Nilsson, som drev speceri- och diversehandel vid Ålems järnvägsstation. Vid sådana tillfällen spelade man oftast kortspelet "priffe" (préférence) ett spel, som liknade det modernare bridge. Familjen  Almblad i Flinsmåla med tre barn, som var någotsånär jämnåriga med mig, gästade ibland Morfar och Mormor, och åtminstone Morfar och jag var några gånger på kalas i Flinsmåla. Efter Mormors frånfälle var jag vid ett par tillfällen  med Morfar på större bondkalas. Vi åkte hästskjuts dit och därifrån, och Morfar körde då själv. Han lät också mig köra på mindre trafikerade vägar. Det var inte särskilt svårt. Hästen skötte det mesta själv, åtminstone på hemvägen. Då lockade havrekrubban därhemma. Morfar var på den tiden inte särskilt förtjust över att bli bortbjuden. "Att man inte kan få vara i fred" minns jag att han sade en gång, då det kom en inbjudan.

Såsom förut nämnts brukade Mor och Far samt Greta och jag ofta besöka familjen Petersson i Pataholm. I Pataholm hälsade vi också emellanåt på hos Morfars syster Helena, som vi kallade Faster Helén och som bodde en

Sida 94.

trappa upp i det så kallade Harbergska huset tillsammans med sonen Per, född 1890, och dottern Maja, född 1895.

Även om umgänget med andra än släktingar tynat av något "på min tid", träffades dock släkten ofta vid gården hos Faster Anna. Hon var alltid glad och gästfri och lätt att komma överens med. Hon levde ogift hela livet. Såsom förut nämnts fick hon 1893 köpa gården av sin far Carl Dam. Vid den tiden hade det tydligen sedan rätt länge varit bestämt, att Morfar skulle övertaga fabriken med vad därtill hörde. Och Morfars bror Carl Anker hade redan under 1880-talet fått fast förankring i Oskarshamn. Den tredje sonen Ville var 1893 bara 10 år gammal och av döttrarna fanns då endast Anna och Stina kvar i Boda. Anna var 30 år gammal, Stina 20 år. Eftersom Carl Dam samtidigt överlät, till Morfar de tre fjärdedelar av fabriken och fabriksfastigheten, som Morfar inte förut fått köpa, och till Faster Anna bondgården, är det sannolikt, att Carl Dam börjat känna av en del ålderskrämpor och att han ville ordna för framtiden på det sätt han fann bäst. Faster Anna var en klok och driftig kvinna, utåtriktad och generös. Jag vet, att hon åtminstone tidvis arbetade på fabriken med tillverkning av bland annat korgflätade fat samt sparbössor i form av exempelvis äpplen, hundar, ankor och papegojor, samt att sparbössorna brändes bara en gång, vartefter faster Anna målade dem med oljefärg. Sådant höll hon på med även långt efter det att hon fått köpa gården. Men hon hade säkerligen redan före köpet även fått hjälpa sin far med skötseln av gården och därvid visat sig ha god förmåga för sådana sysslor. Under den tid jag minns skötte hon nämligen gården helt i egen regi och alltså utan hjälp av någon arbetsförman. Hon hade bara en kusk och en ladugårdskarl samt två mjölkerskor anställda förutom extrafolk under slåtter- och skördetid samt för sådd, plöjning och skogsarbete m.m.

Genom att Carl Dam sålt gården just till Faster Anna kom gården att bli vad man skulle kunna kalla ett socialt skyddsnät för släktingar, som av olika skäl råkat i svårigheter. Man kan fråga sig, om Carl Dam redan 1893 räknat med att så skulle kunna bli fallet. Jag håller för sannolikt, att han räknat med detta såsom en eventualitet, eftersom den sociala omvårdnaden från det allmännas sida inte bestod i stort annat än en mycket bristfällig fattigvård. Och redan 1902, alltså medan Carl Dam fortfarande levde, togs detta skyddsnät i anspråk genom att Faster Anna vid gården tog emot Faster Augusta och hennes fyra barn, såsom förut nämnts. Och flera skulle komma så småningom.

För Faster Anna var det nog rätt bra, att Faster Augusta kom och tog över ansvaret för hushållet. Faster Anna var nämligen en ovanlig kvinna på det

Sida 95.

sättet, att hon inte intresserade sig nämnvärt för vad som traditionellt räknades som kvinnliga sysslor. I stället skötte hon jordbruket, skogen och kreaturen samt den rätt stora trädgården vid gården, visserligen med hjälp av anställt folk. Hon höll kontakt med sina fastrar i Rönne och prenumererade på rönnetidningen Bornholms Avis för att hålla sig väl underrättad om vad som hände på Bornholm. Hon rökte cigarrcigaretter i likhet med vad som var vanligt bland damer i Danmark. Hon läste också massvis med böcker, mest om nätterna. Jag tror inte det var så mycket facklitteratur utan mera lättsmälta saker. Hon läste också regelbundet en stockholmstidning. Vid den var det en gång i veckan fogat en bilaga, kallad "Brokiga Blad". Den bilagan sparade hon årsvis åt Greta och mig för att vi skulle få tillfälle att läsa de skämtserier, som var det huvudsakliga innehållet. - Faster Anna var på grund av sina många goda egenskaper högt aktad i bygden. Alla utom släktingarna kallade henne "fröken Anna". Vem det var visste alla.

År 1918 upphörde hon med att driva jordbruket i egen regi. Hon arrenderade då ut det till en lantbrukare Alfred Widerström. Hon sålde korna och övriga nötkreatur samt två av sina tre hästar. Den tredje placerades i Morfars stall vid fabriken, där det inte funnits någon häst sedan 1897, då Kalmar-Berga järnväg öppnades för trafik. Hästen förblev Faster Annas, men Morfar bekostade hästens utfodring och skötsel i övrigt. Den användes för fabrikens körningar och för medlemmar av släkten Dam, när de behövde skjuts. Det var alltså ett samarbete mellan Faster Anna och Morfar, som alltid var mycket goda vänner. Efter utarrenderingen av jordbruket hade Faster Anna kvar sitt skogsbruk och sin trädgård, som hon fick tid att sköta utan nämnvärd hjälp av andra. Hon odlade bland annat sparris, vilket var ovanligt i trakten. Hon hade också kvar hönsen och hushållsgrisen.

Faster Anna var mycket mån om Faster Augustas fyra barn. Karl, som var äldst, fick gå i Kalmar läroverk och tog studentexamen. Flickorna gick, såsom var vanligt på den tiden, bara i den vanliga skolan men fick en del utbildning vid sidan därav. Karl och hans systrar stannade i Boda till dess de kunde få sin bärgning på annat håll. Rosa, som var yngst, blev kvar till dess hon gifte sig 1922. Faster Augusta stannade till 1929, då hon flyttade till Mönsterås, där hennes dotter Karin förut bodde.

Även i förhållande till andra än släktingar visade Faster Anna generositet. Så var fallet bland annat sommaren 1919, då hon under hela sommaren hade en tysk flicka, Margarete Knitter, boende hos sig i Boda. Och för det tog hon inte något betalt. Orsaken till denna sommarvistelse, som ingick i ett stort svenskt projekt, var den svåra nöd som rådde i Tysk-

Sida 96.

land efter första världskriget, särskilt i de stora städerna. Margarete, som var från Berlin, var ungefär jämnårig med mig och hon blev Gretas och min lekkamrat. Vi kunde förstå varandra hjälpligt tack vare att jag hade läst tyska två år i skolan.

Vid ett annat tillfälle ställde Faster Anna upp till hjälp åt den gamle kusken Gustaf Jonsson, som blivit utan bostad. Gustaf Jonsson hade ägt det bostadshus för arbetare vid fabriken, som låg som nr 1 i raden av fyra arbetarbostäder, räknat från fabriken. 1921 hade han emigrerat till Amerika tillsammans med en dotter och en dotterdotter. Dessförinnan hade han sålt sitt bostadshus med tillhörande uthus till Faster Helén. Men han trivdes inte i Amerika och kom därför hem till Sverige igen på våren 1923. Och då var han bostadslös och i det närmaste också medellös. Han hade varit kusk vid gården och troligen också en tid vid fabriken före 1897. Faster Anna fann det naturligt, att hon grep in. Hon upplät bostad i ett hus vid gården och såg också till, att Gustaf Jonsson fick mat. I gengäld hjälpte han Faster Anna i hennes trädgård. Han torde dock inte ha orkat göra så mycket. Han var 1923 68 år gammal. Han blev på det sättet kvar i Boda till 1931, då han på grund av ålderdomssvaghet måste tas in på Ålems ålderdomshem.

Morfars och Faster Annas halvbror Ville, som 1905 hade emigrerat till USA, kom 1919 hem till Sverige med en amerikansk hustru och en son Carl Wilhelm, född 20 febr. 1913 och kallad Bill. De togs emot av Faster Anna och bodde vid gården ungefär två år, innan de återvände till USA. Ville, som var konstnär, skulle försörja sig och sin familj genom att måla tavlor. Det var nog inte lätt på den tiden även om han hade goda konstnärliga anlag. Men någon hyra behövde han säkerligen inte betala på annat sätt än att han  hjälpte till med allehanda sysslor. Under en del av den tid familjen vistades i Sverige uppehöll sig Ville ensam i Stockholm, där han såsom konstnär deltog i arbetet med utsmyckningen av Stockholms nya stadshus. I det arbetet torde han ha tjänat mera än han kunde göra genom att måla och sälja tavlor. Men han behövde ju pengar för återresan till Amerika. I varje fall måste han ha haft stor ekonomisk nytta av att få ha familjebostad hos Faster Anna. - Ville var duktig på att göra fina pilbågar av en. Han gjorde sådana inte endast åt sonen Bill utan även åt Greta och mig.

1922 såg sig Faster Anna nödsakad att vid gården ta emot sin syster Trina, som var änka sedan 1917, och inte långt efter hennes ankomst även hennes son Ivar, som på grund av en svår ögonsjukdom inte kunde försörja sig. Ivar, som var född 1892, hade använt hela sitt farsarv under akademiska studier i Uppsala. Han hade tagit både fil. kand. och jur. kand.

Sida 97.

Ögonsjukdomen hade han drabbats av under det att han därefter var tingsnotarie i Norrtälje. Faster Trina och Ivar var, när de kom till gården, i stort sett medellösa. De blev länge kvar i Boda. Ivars ögonsjukdom hindrade honom dock inte från att arbeta i skogen för Faster Annas räkning. Och han hjälpte henne också med att få en ny ladugård byggd i stället för den förutvarande, som var mycket gammal och bristfällig. Efter ett flertal år i Boda lyckades Ivar dock få en ny sorts glasögon, som genom stark förstoring tillvaratog hans synrester. Han började då med juridisk rådgivning i Boda, till början i liten skala. Faster Trina hjälpte till med husmorssysslorna vid gården, som förut skötts av Faster Augusta ensam. Så småningom uppstod ett spänt förhållande mellan Faster Augusta och Faster Trina på grund av oenighet om hur deras sysslor skulle fördelas och skötas. Det blev den närmaste orsaken till att Faster Augusta 1929 flyttade från Boda. Faster Trina och Ivar blev kvar vid gården till 1934. Då flyttade de till Ålems stationssamhälle, där Ivar - som tagit sin mors släktnamn Dam - öppnade juridisk byrå och därigenom kunde försörja sig och sin mor. Han blev efter några år ledamot av Sveriges advokatsamfund. Faster Trina avled 1944. Ungefär ett år dessförinnan hade Ivar gift sig med en kvinna, som han träffat i Norrtälje under sin notarietid, Ann-Mari Holmberg. Eftersom Ivar alltjämt såg dåligt blev hon honom till stor hjälp genom att läsa för honom, bland annat den finstilta texten i lagboken. Ivar hade förut haft hjälp med sådant av sin mor.

Faster Augustas dotter Rosa hade 1922 gift sig med den norskfödde ingenjören Karl Haavimb, som bodde i trakten av Göteborg. Sedan de fått två barn tillsammans, Ingrid och Olof, födda 1923 resp. 1924, fann Rosa, att hon inte kunde fortsätta äktenskapet. Det blev skilsmässa och Rosa återvände då till det gamla hemmet i Boda och hade barnen med sig dit. Det var 1934, inte långt efter det att Faster Trina och Ivar flyttat därifrån. Faster Anna hade alltid tyckt mycket bra om Rosa, och man kan därför räkna med att både hon och barnen blev väl mottagna. Faster Annas hem blev på det sättet än en gång fristad för släktingar, som kommit i svårigheter.

Såsom förut nämnts köpte faster Helén kusken Gustaf Jonssons hus i Boda år 1921 strax innan Gustaf Jonsson for till Amerika. Det var ett bostadshus om två rum och kök och ett uthus. Husen låg alltså på Morfars mark. Sedan byggnaderna byggnaderna rustats upp och bostadshuset fått en ny vacker gul färg i stället för den förutvarande röda, flyttade Faster Helén och hennes son Per dit från sin förutvarande bostad i Pataholm. Dottern Maja hade hade tidigare lämnat hemmet i samband med giftermål. Faster Heléns make,

Sida 98.

trävaruhandlaren August Ankarberg i Timmernabben, hade avlidit redan 1898, och det var därefter hon flyttat med barnen till Pataholm. Per hade barnförlamning som liten och led av sviter därav. Han kunde dock gå rätt bra med hjälp av en käpp. Men han hade aldrig haft något arbete och föreföll mentalt en smula hämmad. Han var dock sällskaplig, hade gott minne för detaljer och ville gärna vara med där något hände. Sedan Faster Helén och Per sålunda kommit till Boda, blev umgänget mellan dem och de förutvarande släktingarna i Boda självfallet livligare. Särskilt minns jag hur Faster Helén och Per kom in i Morfars villa varje gång åskan gick. Då satt vi i stora salen i bottenvåningen och såg hur det blixtrade. Per blev mycket intresserad av allt som hände vid fabriken. På grund därav fick jag viss nytta av Per, sedan fabriksdriften lagts ner i början av 1932 och Mor avlidit några månader senare. Per visste då bättre än jag själv var alla vår familjs tillhörigheter fanns.

Sida 99.

Sida 100.