Sida 85.

Kap. 9. Mina barndomsminnen från Boda

"Jag minns den ljuva tiden, jag minns den som i går". så börjar en dikt av Anna Maria Lenngren om hennes ungdomstid. Och detsamma skulle jag kunna säga om den del av min uppväxttid, som jag hade förmånen att få tillbringa i Boda. Möjligen bör jag reservera mig något beträffande minnet, när jag nu på ålderns höst försöker ge en bild av livet i Boda. Men en mängd minnesbilder står fortfarande klara och tydliga. Ett av mina äldsta minnen gäller julfirandet i Boda. Det var på den tid, då Morfars far Carl Dam alltjämt levde. Det kan därför ha varit julen 1911 eller den julen och julen 1910, då jag nyss fyllt tre år. Mor och Far samt jag och min syster Greta, som var 1½ år yngre an jag, bodde hos Morfar och Mormor i villan vid fabriken, men på julaftonen var vi alla vid gården, även Morfar och Mormor. Julgranen stod mitt på golvet i den stora salen i bottenvåningens östra del. Och vid granen delades julklapparna ut. Carl Dam satt i en röd länstol vid rummets södra vägg och såg på när julklappsutdelningen pågick och när barnen sedan sysslade med sina julklappar. Barnen var inte bara Greta och jag utan även Faster Augustas barn, Karl, Anna-Lisa, Karin och Rosa. Rosa var yngst i syskonskaran, bara sju år äldre an jag. Det var hon som mest lekte med Greta och mig. Jag minns också Carl Dam från måltider i det intilliggande matrummet. Han satt vid bordets ena kortsida och jag lade märke till ett han framtill i munnen inte hade mera an en enda tand, vilket måste ha varit besvärande för honom. Sedan han avlidit den 17 maj 1912, var jag med på hans begravning. Under jordfästningsakten i Ålems kyrka satt jag tillsammans med Morfar på en kyrkbänk till höger om mittgången. Mormor måste sitta på andra sidan om mittgången. Fortfarande på den tiden fick nämligen männen och kvinnorna inte sitta tillsammans i kyrkan utan måste sitta männen till höger och kvinnorna till vänster om mittgången. Jag hade aldrig förut varit i en kyrka och Morfar såg sig nödsakad att tala om för mig, att man inte fick tala högt i kyrkan utan att man måste viska, om man ville säga något.

Även efter Carl Dams död samlades vi på julaftnarna vid gården med våra julklappar och vad som i övrigt hade samband med en julafton. Det var då Morfars systrar Anna och Augusta som stod for värdskapet. Greta och jag kallade dem och Morfars övriga systrar för faster, trots att de egentligen var Mors fastrar.

I min tidiga barndom och alltså innan jag började skolan var jag under rätt långa tidsperioder ensam has Morfar och Mormor. Jag tror, att det berodde på att min syster Greta redan från födelsen hade svag hälsa och

Sida 86.

att Mor därför måste ägna sig så mycket åt henne, att hon hade svårt att få tillräcklig tid för mig. Till en del kan det nog också ha berott på att Morfar och Mormor gärna såg, att jag var hos dem i Boda. Och det var inte bara Morfar och Mormor, som sysslade med mig där utan väl så mycket deras trotjänarinna Emmy Möller. Särskilt minns jag hur Emmy lekte med mig under långa vinterkvällar, medan vi alla var samlade i Morfars kontorsrum, det rum som varit Mors innan hon gifte sig. Där lyste då fotogenlampan, som stod på ett bord mitt på golvet. Emmy och jag satt på golvet och höll på med någon lek, medan Mormor satt i en bekväm korgstol med högt ryggstöd och handarbetade och Morfar satt vid sitt skrivbord med något kontorsarbete och hade ett tänt stearinljus på bordet till förstärkning av ljuset från fotogenlampan. Men jag lekte naturligtvis på dagtid för det mesta utomhus. Och Farfar i Linköping hade också tänkt på mig och låtit göra lekvagnar åt mig på pianofabriken. Sarskilt en av dessa vagnar lekte jag med i många år.

Ett avbrott i det vanliga och litet mera spännande blev det när jag på hösten 1913 fick följa med Morfar till Borgholms marknad. Sedan gammalt hölls kreatursmarknad i Borgholm en dag i september månad. Även en del annan försäljning förekom då såsom var vanligt på marknader. Vi för med hästskjuts till Saltors brygga och sedan över Kalmar sund med en ångbåt, som hette Viking. Den anlöpte i vanliga fall inte endast Borgholm och Saltor utan även Kalmar, eventuellt också andra hamnar. Men när det var marknad i Borgholm gick den i skytteltrafik mellan Saltor och Borgholm hela marknadsdagen. Och det var då inte tara människor ombord utan också en många hästar och nötkreatur. Sedan vi kommit till Borgholm, gick vi och såg på kreatursmarknaden och på marknadslivet i övrigt. Något annat ärende hade vi inte till marknaden. Men för mig var naturligtvis allt nytt och därför intressant. så småningom var det dags att åka hem igen med båten. När den kom ut en bit på sjön blåste det så kraftigt, att Morfar tyckte vi skulle gå in i en hytt på ett övre däck. Därifrån hade vi god utsikt over de vitskummande vågorna. Jag började tveka, att det såg litet äventyrligt ut, och frågade Morfar hur det skulle gå med ass om båten sjönk. Morfar gav då det lugnande beskedet, att in i hytten till oss kunde vattnet inte komma. Och det trodde jag förstås på och kände mig lugn. På Morfars ord kunde man ju inte tvivla. Båten klarade sig också lyckligen in till Salters brygga. Och där väntade hästdroskan från Boda. Just som vi hade börjat hemfärden kom en kraftigt berusad man ridande förbi oss på en häst, som han troligen köpt på marknaden. Han slog hästen på halsen med ett spö i ett, i ett, ömsom på ena sidan och ömsom på den andra. Jag tyckte förstås, att det var en elak gubbe. Men

Sida 87.

till min stora tillfredsställelse fick han strax sitt välförtjänta straff. Hästen sprang in i en hage vid sidan av vägen och stjälpte av gubben huvudstupa ner i en enbuske. Det är fråga om inte detta blev dagens största upplevelse. I varje fall var det något ett berätta am när man kom hem.

Jag måste också berätta om ett annat tillfälle, då även Greta var i Boda och då vår fantasi spelade i vildaste laget. Det måste ha varit mera än ett år före resan till Borgholm och vi var alltså ännu rätt små både till storlek och förstånd. Vi hade sedan en tid lekt, att två av hästarna vid gården var våra. Den ena, som hette Tor, var min häst. Den andra hette Primus och var Gretas. Det var stora och kraftiga hästar. En dag fick vi för oss, att vi skulle gå till gården och ta ut vara hästar för att rasta dem. Det måste ha varit jag som hittade på detta, för Greta var för liten för att kunna göra det. Men beslutet var enhälligt. Vi promenerade alltså till gården och träffade strax Faster Anna dar. Vi berättade genast för henne varför vi kommit. Hon höll god min och svarade, att Tor och Primus var litet arga just den dagen och att vi därför borde vänta till en annan dag. Och med det beskedet lät vi ass nöja och glömde sedan att göra ett nytt försök.

Sedan jag börjat skolan kunde jag inte vara i Boda annat an under jul- och sommarloven. Under julloven var även Far och Mor och Greta med i Boda, i varje fall så lång tid som Far kunde vara borta från pianofabriken. Men om somrarna var Greta och jag i Boda så länge sommarlovet varade. Och det började flera veckor innan Far kunde ta semester. när Greta och jag for till Boda gick det därför till på följande sätt.
Först åkte vi hästdroska med vårt resgods från bostaden vid Apotekaregatan till Linköpings järnvägsstation och sedan med tåg därifrån på östra Centralbanan till Hultsfred, därifrån - efter tågbyte - med Nässjö-Oskarshamns järnväg till Berga, därifrån - efter nytt tågbyte med den smalspåriga Kalmar-Berga järnväg till Ålems station, där hästdroska från Boda väntade på oss. Far följde med oss till Hultsfred och där mötte Morfar, som sedan följde oss resten av vägen till Boda. När vi blev litet större, fick vi förtroendet att resa ensamma mellan Hultsfred och Berga och Morfar behövde alltså inte resa så långt som förut för att möta oss. På återresan gick det till på motsvarande sätt. Men, så småningom blev vi så stora, att vi kunde klara hela resan ensamma.

Det var alltid med stor glädje Greta och jag motsåg resorna till Boda. Långt i förväg brukade vi planera vad vi skulle göra när vi tom dit. Men en stående programpunkt efter framkomsten till Boda var att så fort det var möjligt rusa ut i en av Faster Annas beteshagar till en plats, där

Sida 88.

smultronen brukade mogna tidigt.

Vi bodde fint i övervåningen till Morfars villa och hade det bra på alla sätt. Villan hade ett vackert läge mellan trädgård och skogspark och var avskild från det för fabriken använda området genom ett staket och vita grindar. Mellan villan och den norr därom befintliga skogsparken fanns en stor gräsplan, där man kunde spela krocket, och i framkanten av parken lät Morfar uppföra en rymlig lekstuga åt ass. Den utrustades också med trevliga möbler i format för barn.

I den nordligaste delen av parken invid en gärdsgård, som avskilde parken från en av Faster Annas beteshagar, byggde Greta och jag var sin liten stad av brädlappar, som blivit över när man vid fabriken tillverkade trälådor, i vilka försålt gods skulle packas. Gretas stad döpte vi till Birka. Den hade samma planlösning som köpingen Pataholm med bebyggelsen samlad utefter en infartsväg och längst bort runt ett torg. Min stad var större. Den hade fyra gator och efter mönster från Linkoping hade domkyrka och länsresidens. Den fick heta Asplånga med tanke på långa aspskott, som växte i närheten. Och vara städer befolkades av leksaksdjur, som var gjorda på fabriken och som vi i detta sammanhang räknade som människor. Dessa städer höll vi på med i många år och förbättrade dem successivt. - När det regnade så att vi inte kunde vara ute, hade vi en trevlig innelek, som bestod i att vi byggde hus av tomma tändsticksaskar. Man kunde sätta ihop flera askar genom att förskjuta lådorna i dem. Man kunde också ställa upp askarna i en lång rad, som kunde krökas så att den gick flera varv runt på golvet. Om men satte dem med lagom avstånd från ask till ask, kunde man sedan få alla att falla genom att peta omkull bara den första i raden. Ju flera askar men hade desto roligare blev det. Och vi hade många. Morfar och Mormor och Faster Anna samlade askar at oss. Det gick åt mycket tändstickor på den tiden, då man eldade i järnspis och kakelugnar och inte hade belysning från annat an fotogenlampor och stearinljus. Till slut hade Greta och jag mera an 600 tomma tändsticksaskar att leka med.

Greta och jag fick också jämnåriga lekkamrater i Boda. Det var huvudsakligen barn och barnbarn till arbetare vid fabriken. Mest var vi tillsammans med en flicka Axie Lundström, dotter till drejaren Axel Lundström. Hon var ofta tillsammans med oss, sarskilt när vi lekte i lekstugan eller strax därutanför. Jag har nämnt henne förut i kap. 6.

Vi blev också bekanta med alla arbetarna vid fabriken och vi var ofta inne i fabriken och såg på hur man arbetade där. Vi undersökte också alla till den egentliga fabriksbyggnaden hörande andra byggnader och anläggningar, bland annat slammen, där leran frigjordes från föroreningar.

Sida 89.

Vi försökte oss på att dreja själva och använde då ett rum i fabrikens övervåning, där det fanns två drejskivor som inte utnyttjades. Vi lyckades helt naturligt inte så bra med drejningen. Men jag har ändå kvar två små vaser och ett par små och enkla skålar, som inte blev sämre än att de kunde brännas och glaseras. Den behövliga avsvarvningen av vaserna gjorde dock en av drejarna. Det var för svårt för mig. Vi tillverkade också leksaksdjur i kompakt lera, sådana som vi själva brukade leks med. De gjordes i formar och med den tillverkningen lyckades vi så bra, att djuren kunde säljas, sedan de bränts och glaserats. Det rum vi satt i hade förut begagnats av Faster Anna, som deltagit i arbetet på fabriken fram till något av de första åren under 1900-talet. Hon hade då bland annat tillverkat sparbössor, som bränts endast en gang, varefter hen målat dem med oljefärg. En inpyrd terpentindoft i rummet påminde alltjämt om Faster Annas målning.

Greta och jag gick också ofta till gården, där vi halsade på hos Faster Anna och Faster Augusta och hennes barn, som efter sin far hette Bohm i efternamn. Karl Bohm hade nästan alltid en papegoja, ibland två. Dem måste vi förstås se på. Men ännu oftare gick vi till Faster Annas höns och hennes hushållsgris. Hönsen brukade vi mata med maskrosblad och våtarv och grisen fick svinmålla och en del annat han tyckte om. Vi brukade också klia grisen på ryggen med en pinne. Det tyckte han tydligen var skönt. Det var också mycket annat man kunde få se vid gården, bland annat mjölkning. Det fanns ungefär 20 kor och en fullvuxen tjur med ring i näsan. Han brukade få gå på bete tillsammans med korna. Vi kunde också se på när man körde hö eller säd från fälten till gårdsbyggnaderna. Som dragare användes då både hästar och oxar. Oxarna såg vi ofta vid tider, då de "hade ledigt". De brukade då ligga och idissla i en hage alldeles intill vägen från fabriken till gårdsbyggnaderna. De gay ett slott intryck mˆn de var starka. - för Greta och mig var det mycket stimulerande att få bo invid en bondgård, där vi kände oss nästan lika hemmastadda som hos Mormor och Morfar.

När Mor och Far var i Boda under Fars semester, promenerade vi ofta till Pataholm och gjorde därifrån utflykter till holmar i sundet, oftast till en närbelägen holme, kallad Badholmen, där det fanns en liten sandstrand och där vi då badade. För det mesta var vi alldeles ensamma där. Det fanns god plats i skargarden och men såg inte till så många badande. Ibland rodde vi till en holme längre ut i sundet, kallad Grimskär. Den hade en vacker vegetation av huvudsakligen tallar och var även lämplig för bad. Därifrån och även från Badholmen såg man ofta rätt stora segelfartyg, tvåmastade eller tremastade, som låg för ankar ett gott stycke utanför Pataholm. Dit kunde de inte gå in på grund av att vattnet där

Sida 90.

inte var tillrackligt djupt för dem. Man lastade dem med hjälp av grundgående pråmar, som kunde gå in till kaj vid köpingen. Vad man lastade ut var huvudsakligen props. Det var rundtimmer av gran eller tall i bestämda längder, som skulle till England för att där användas i kolgruvorna till stöd för tak och väggar i gruvgångarna. Propsen var på den tiden en stor exportvara och Pataholms köping hävdade sig alltså alltjämt såsom exporthamn, trots det ringa vattendjupet invid köpingen.

Roddbåt fick vi låna så mycket vi ville av mormors kusin Anna Hertzman och hennes mamma Johanna Petersson, änka efter förutnämnde Johan Gustaf Petersson. De bodde alltjämt i familjen Pettersons fina hus vid Torget i Pataholm. Snett åt höger från huset sett fanns en till huset hörande utäga, som sträckte gig från torget ned till stranden, där det låg två gamla bodar, byggda i flera våningar. Mellan dessa bodar fanns en liten strandremsa, vid vilken familjen Petersson hade två roddbåtar förtöjda. Båtarna kunde utrustas med mast och segel, men vi använde dem endast för rodd. Anna Hertzman var sedan gammalt mycket god vän med Mor och inte så mycket äldre an hon. Anna och hennes make Adolf Hertzman, som hade en cementvaruindustri i Aneby, var oftast med oss, när vi rodde till Grimskär. Vid sådana tillfällen hade vi matsäck med oss och tog oss god tid. Makarna Hertzman var också oftast tillsammans med oss, när vi - som ej sällan hände - rodde till Alsteråns mynning och ett stycke upp i ån. Både i ån och på vattnet närmast utanför mynningen växte det vita näckrosor i stor mängd. Och utefter ån växte fin ekskog. - Nar vi promenerade till eller från Pataholm, gick vi gent på ett par ställen. Vi kom då bland annat att gå genom Strömsrums ängar; ängar som sträckte sig ända fram till ån. I ängarna växte en stor mängd prästkragar och slåtterblommor och många andra vackra blommor. Dessa ängar blev tyvärr så småningom uppodlade, så att man inte längre kunde gå där.

Greta och jag var vana vid, att i Boda fanns både Mormor och Morfar. Men vid ett tillfälle, då Mormor var på besök i Linköping, drabbades hon av en svår hjärnblödning. Eftersom någon bot för den sjukdomen inte fanns, fick hon åka sjukvagn på järnvägen till Ålem. Ambulansbilar fanns inte på den tiden. Men tack vare en donation fanns möjlighet att för en rätt liten kostnad hyra en järnvägsvagn, sam var inrättad som sjukvagn. Två sådana vagnar behövdes, eftersom det var bredspårig järnväg från Linköping till Berga men smalspårig från Berga till Ålem. Sedan Mormor på detta sätt kommit hem till Boda, låg hon svart sjuk där under lång tid, omkring 1½ år, till dess hon avled den 2 mars 1918. Under sjukdomstiden i Boda hade hon en privatsköterska anställd bara för henne. Sköterskan hette Ester Karlsson men tilltalades endast "syster Ester". Hon bodde alltså under denna långa tid i Morfars och Mormors villa.

Sida 91.

Sedan Mormor avlidit, var det endast Morfar och Emmy som tog emot Greta och mig när vi kom till Boda. Emmy var emellertid duktig att sköta hushållet och villan och hon hann också med att tänka på Greta och mig. när även Mor och Far korn till Boda, ordnade Morfar så att Emmy fick en medhjälpare. Det var flickor från orten. Den jag bäst minns var en dotter till drejaren Oskar Johansson. Hon hette Berta och gifte sig så småningom Lindström med en skeppare i Pataholm. även Min bror Stig, som föddes i februari 1919, var med Mor och Far till Boda från och med sommaren 1919. och Mor och Fars hembiträde Ingeborg var med till Boda åtminstone 1921 och 1922, mest för att ta hand am Stig.

Morfar och jag kom mycket bra överens och jag fick lära mig en hel del av Morfar, särskilt am fåglar och trädgårdsskötsel. Morfar var alltid lugn och sansad. Jag kan inte påminna mig, att han blev förargad på mig eller Greta mera än en enda gång. Greta och jag hade då på mitt initiativ gjort pappersdrakar, som vi ville ha upp så högt som möjligt i luften. Vi behövde därför långa snören och använde hela Morfars lager av snören, så att Morfar stod utan, när han nästa gång skulle binda upp växter i trädgården. Och vi hade glömt att fråga om lov. Allt vi hittade på brukade ju vara tillåtet. Men inte den gången. Det blev ingen annan råd än att Greta och jag fick ta våra cyklar och kvickt åka till speceri- och diversehandeln vid Ålems station och köpa var sitt stort snörnystan för drakarna. Den man som expedierade oss kände tydligen igen oss, för han överlämnade nystanen till ass med orden: "Ja nu förstår jag, att det skall bindas mycket i Boda". och på sätt och vis fick ban rätt för Morfar fick ju tillfälle att binda upp sina växter med de egna snörena.

Sommaren 1922 blev för mig inte som vanligt. Greta vistades under en rätt stor del av sommaren vid kuranstalten i Skälderviken tillsammans med den förutnämnda sjuksköterskan syster Ester. Detta var nog ett desperat försök från Fars och Mars sida att bättra Gretas hälsa. Eftersom jag då inte hade någon tillnärmelsevis jämnårig att vara tillsammans med kände jag mig rätt ensam. Våra tidigare lekkamrater hade tagit arbetsanställning eller försvunnit från Boda. Jag fann då på att göra en karta över den norra och vackraste delen av Morfars park. De flesta träden var där antingen fullvuxna eller nästan fullvuxna. Där fanns också ett flertal parkgångar, en av dem med det poetiska namnet Trastgången. På min karta ritade jag in gångarna och satte en prick för varje träd utom de minsta. Efter en tid upptäckte jag en annan, som kände sig ensam. Det var fabrikshästen Freja, som gick på bete på gärdet bakom stallsbyggnaden. Jag hittade på att bjuda Freja på gula plommon, som det fanns gott om det året i Morfars trädgård. Jag prövade först litet försiktigt, eftersom jag var rädd att Freja skulle svälja kärnorna. Men hon visade sig duktig att spotta ut dem.

Sida 92.

Greta kom emellertid så småningom tillbaka från Skälderviken, och jag tog ett fotografi av henne och Morfar vid ett tillfälle då de satt tillsammans på ett gungbräde framfor lekstugan. Fotot blev bra. Och det är jag tacksam för, ty kort tid därefter, sedan Greta och jag återvänt till Linköping, avled Greta den 28 aug. 1922. Enligt uppgift jag senare funnit i död- och begravningsboken dog hon av kronisk leversjukdom. och bara några månader senare - den 17 nov. 1922 - avled även Morfar.

Nästa år, 1923, blev det sista år, då vår familj i nämnvärd grad utnyttjade fabriksvillan. Vi var då i Boda ungefär en månad under sommaren, och Mor och Far hade under en del av den tiden såsom gäster ett par goda vänner från Linköping. Emmy bodde alltjämt kvar i villan och hade lön som förut. Det var en trevlig tid med många utflykter i Kalmar sund till holmar och till Alsteråns mynning samt en resa till Kalmar och Borgholm. Men efter den sommarvistelsen blev det aldrig mer som förr i Boda. Det blev mest bekymmer och vi för dit bara för några dagar åt gången och då främst för att rådgöra med vår fabrikschef Anton Olsson samt för att se till byggnaderna, trädgården och parken. Till denna utveckling bidrog naturligtvis, att familjens sommarstuga i Bestorp, vilken vi gav namnet Nissebo, blev färdig på försommaren 1923. Det året bodde vi i Nissebo både före och efter den månad vi tillbringade i Boda. Efter 1923 hade vi villan i Boda delvis uthyrd, dock aldrig övervåningen, som vi själva utnyttjade vid behov. Emmy flyttade på hösten 1923 till slaktingar i Brotorp, hennes gamla hemtrakt. Brotorp ligger vid Alsterån något uppströms från Ålems stationssamhälle.