Men Morfar hade också mycket annat, som var vackert och som inte var vanligt i trakten. Han hade bland annat framför villans sydfasad på vardera sidan om den stora gången fram mot villan en rund rabatt med en stamros i centrum samt i ringar däromkring växter, som årligen förnyades, en ring för varje sort. Och sorterna varierades från år till år. Dock var det för det mesta taklök i den yttersta ringen. För dessa anläggningar anlitade Morfar till sin hjälp ortens störste expert, trädgårdsmästaren Ekstam på adelsgodset Strömsrum. Han hjälpte också Morfar när fruktträd skulle beskäras eller ympas för att det skulle bli annan sorts frukt. En annan minnesvärd odling var ett mycket stort trädgårdsland med ute slutande violen Viola Cornuta. Den var så rikblommande, att hela landet gick i blålila, när violerna hade sin bästa tid. Den var också härdig.

Sida 78.

En julafton, när marken var snöfri och vädret milt, plockade vi en stor bukett av dessa violer. Morfar hade också stora odlingar av hallon och jordgubbar samt grönsaker av olika slag samt potatis m.m. Dessa odlingar låg till större delen utanför den egentliga trädgården på del av fabriksområdet, som inte tagits i anspråk för fabriksdriften. Allt detta måste skötas kontinuerligt och sakkunnigt. Och på Morfars sakkunskap var det inget fel även om han, såsom nyss nämnts, i vissa specialfall anlitade Ekstam såsom en ännu större expert. Morfar läste böcker, tidningar, broschyrer och priskuranter om växter av alla de slag. Och han prenumererade på den tidens väderleksprognoser. Dessa fick han dagligen på det sättet, att han blev uppringd från Pataholms telefonstation och fick med delande om en bokstavskombination, som gällde morgondagens väder. Vad bokstavskombinationen betydde kunde han sedan läsa i en liten bok, som han fått på grund av prenumerationen.

Morfars trädgårdsanläggningar var alldeles för stora för att han skulle kunna sköta dem utan avsevärd hjälp av andra. Han tog därför hjälp av arbetare vid fabriken, huvudsakligen på kvällstid, eller - i fråga om enklare sysslor - arbetarbarn, som ville tjäna en slant. Morfar själv skötte i stort sett endast finputsningen, såsom att ta bort vissna blommor, bekämpa skadeinsekter och binda upp växter, som behövde stöd. De arbetare han anlitade fann det naturligt, att de skulle hjälpa till. De var säkerligen också glada att få en extrainkomst och att av Morfar få lära sig något som de kunde ha nytta av, när de skötte sina egna täppor. - Morfar hade alltså rätt stora utgifter för sin trädgård, men i gengäld gav skördarna av frukt, bär, grönsaker och potatis m.m. rikligt bidrag till hushållet.

Morfar hade också ett stort intresse för småfåglar, som kunde hjälpa honom att få bort skadeinsekter från odlingarna. Han satte därför upp en mängd fågelholkar för fåglar, som gärna bodde i holk. För svalor satte han upp långa smala hyllor på den stora magasinsbyggnaden vid fabriken strax under takutsprånget. Det var på den sida, som var vänd mot slammen. Och där byggde mängder av svalor sina bon. De hämtade bomaterialet från de till slammen hörande stora lerlådorna, där leran var lagom fuktig. Morfar matade också regelbundet de fåglar, som var fröätare, bland dem bofinkarna, som det fanna gott om. Hans intresse inskränkte sig inte till de vanliga småfåglarna. Han läste gärna om fåglar i största allmänhet och han spanade mot glador och ormvråkar, som svävade h5gt uppe i skyn. En gång kom han att läsa om en fågel, som var okänd i Boda, men som borde kunna häcka där, om man satte upp en lämplig fågelholk. Det var göktytan. Den byggde - enligt vad Morfar läste - i holkar av ovanligt slag.

Sida 79.

Holken skulle ha framsidans övre hälft helt öppen. Det räckte inte
med ett vanligt ingångshål. Morfar skaffade en sådan holk och satte upp den i en björk inte långt från bostadsvil1an. Och han lyckades faktiskt en sommar få ett göktytepar att häcka i holken. Göktytan kunde visserligen också hjälpa till i trädgården, eftersom den var insektätare. Men det var inte huvudsyftet med den nya holken utan det var att få en ny fågelart. För att skydda småfåglarna motarbetade Morfar vildkatter och ekorrar. Vildkatterna fångade han i en stor fälla, gjord av en sådan trälåda, som användes vid packning av lerkärl. De dränktes sedan. Ekorrar lät han skjuta. Han ogillade också kråkor och skator. Men på vintrarna, då djuren ibland hade det svårt, var han mera tolerant. Då var även ekorrar och kråkor välkomna till hans matbespisning.

Till bostadsvillan hörde också - såsom förut nämnts - en välskött naturpark. Den var belägen dels norr och dels öster om villan. I öster gränsade parken till Strömsrums ägor, som där var bevuxna  med högstammig skog. Vi kallade den skogen Ugglerum. I gränsen fanns en ovanligt bred  och välbyggd stenmur. Norra delen av parken upptogs av i huvud sak fullvuxna träd, mest björk och gran, men med inslag av tall och asp och en enstaka ek. Parkens östra del var i min barndom och ungdom bevuxen av ungskog, med lövträd. Enstaka parkträd fanns även på den öppna terrängen närmast villan. I parken hade Morfar låtit iordningställa ett flertal parkgångar. Parkanläggningar av detta slag var säkerligen ovanliga på den tid det här är fråga om utom på större herregods. Numera ser man sådana parker huvudsakligen där de anlagts i kommunal regi.

Kap. 8. Stenmurarna i Boda

De präktiga stengärdsgårdarna i Boda eller stenmurarna, som de brukar
kallas, har alltid imponerat på mig. Särskilt gällde det den nyss nämnda
muren, som var uppförd i gränsen mellan Fabriksplanen nr 1 och 2, å ena
sidan, samt Strömsrums ägor öster därom, å andra sidan. Bredast var den
muren i sin norra del. Den var där och är alltjämt så bred, att det förefaller som om den byggts för ett bli underlag för en järnväg. Och sidorna är så välbyggda, att man genast ser, att byggmästaren verkligen varit en mästare. Men även många andra stenmurar fanns och finns alltjämt i Boda, de längsta utefter byvägen. Väl kan man numera, på 1980-talet, se murdelar, som är på väg att rasa. Men i min barndom och ungdom såg man sällan något sådant. 
Och blev det ett ras, så var det av liten omfattning, och muren blev snart återställd i sitt ursprungliga skick. Jag har på äldre dagar många gånger funderat över, när stenmurarna byggts och av vem. Jag har försummat att fråga mina släktingar medan tid varit.

Men den 8 Sept. 1984 besökte jag Boda gård och träffade där fru Elin

Sida 80.

Widerström, som tillsammans med sin dåmera avlidne man Ernst Widerström, 1938 köpt Boda gård av Anna Dam genom hennes förmyndare. Jag träffade även makarna Widerströms som Herbert Widerström, som övertagit gårdens brukande. De sade sig från säkert håll ha fått veta, att stenmurarna byggts under Carl Dams tid samt att Carl Dams systrar från Bornholm på den tiden ofta varit på besök i Boda och att de funnit uppförandet av stenmurar så intressant och nyttigt, att de ekonomiskt bidragit till fortsättning av murbyggandet. Herbert Widerström tillade, att han kunnat kontrollera, att murarna blivit väl grundlagda. Man hade grävt till frostfritt djup. Man hade också varit förutseende, när man byggt murar på ömse sidor om väg. Man hade då gjort avståndet mellan murarna så stort - omkring 4 meter eller mera - att man alltjämt kom emellan dem med moderna jordbruksmaskiner.

Dagen därförut, den 7 sept. 1984, hade jag träffat förutnämnde Helge Holm, som föddes år 1900 i fajansfabrikens övervåning. Se kap. 6. Han hade arbetat vid fabriken några år i sin ungdom. Efter många års anställning vid Statens Järnvägar i Stockholm hade han återvänt till sin födelsesocken och bosatt sig i Ålems stationssamhälle, Alsteråsvägen 59. Han hade kvar sina föräldrars bostadsfastighet i Boda och vistades där rätt mycket under sommarhalvåret. Helge kom ihåg en del om Boda, som jag inte mindes eller inte kunde minnas. Han var ju sju år äldre än jag. Han berättade bland annat, att han mindes när stenmuren mellan Fabriksplanen nr 1 och 2, å ena sidan, sent Strömsrums ägor, å andra sidan, byggdes. Han var då en liten pojke. Den stenmuren var den sista som byggdes i Boda. Den blev också den finaste. Den byggdes i stort sett av en enda man. Då och då hade denne dock medhjälpare. Murbyggaren hade tydligen lärt sig mycket under byggandet av de äldre murarna, vilket medförde, att den sist byggda blev särskilt bra.

Med anledning av uppgiften, att Carl Dams systrar ofta varit på besök i Boda, har jag studerat Manne Hofréns bok "Pataholm" och då funnit en berättelse av konstnären Oscar Kullgren on kommunikationerna i Kalmar sund. Av den framgår, att ångbåtstrafik funnits mellan Kalmar och Pataholm samt mellan Pataholm och 0skarshann redan på 1870-talet sant att de rätt små ångbåtar som använts från början så småningom utbyttes mot större ångbåtar, som då måste anlöpa Saltor i stället för Pataholm, och att denna trafik pågick till dess Kalmar-Berga järnväg öppnades för trafik, vilket skedde 1897.

Man torde kunna ta för givet, att Kalmar under 1800-talets senare del hade ångbåtsförbindelse med Bornholm, on inte direkt så åtminstone via någon hamn i Blekinge eller Skåne. Carl Dams systrar hade därför goda möj1igheter att resa mellan Bornholm och Boda.

Sida 81.

Detta foto är taget från den gångväg, som ledde från fabriken förbi sydvästra hörnet av Stora Snuvan till trädgården och villan. Fabriksområdet avgränsades från den egentliga trädgården genom ett staket och vita grindar, vilka emellertid vintertid togs bort. En del odlingar fanns även på fabriksområdet. På detta kort ser man litet av det hallonland, som fanns på fabrikssidan. Äppelträden, som syns särskilt genom grindhålet, är alltjämt rätt små. Fotot torde därför vara taget i början av 1900-talet. Trädgården var belägen huvudsakligen väster och söder om villan men i någon mån också öster om den. Bortom villan ser man norra delen av parken, sam hade stora
träd, mest björk och gran men också ett par mycket stora tallar. Mellan villan och parken norr därom fanns en stor gräsplan. I dess västligaste del stod en stor al, sam syns väl på fotot till vänster om villan.

Detta foto, sam är taget tran den stora gräsplanen mellan villan och norra delen av parken, visar villans belägenhet i förhållande till fabriksanläggningen. Närmast är västra gaveln av Stora Snuvan, till höger om den fabriksbyggnaden och framfor dess västra del Lilla Snuvan. Man kan också se den utbyggnad på fabrikshusets norrsida, som innehöll bränneriet och den
korridor, genom vilken man gick in i fabrikslokalerna. Villan vilade, som
synes, på en stadig granitgrund. Någon källare fanns inte under villan. Till höger om villan ser man på fotot en del av trädgarden och i förgrunden på gräsplanen min syster Greta, min Mor samt mig själv och lekkamraten Axie Lundström. Att döma av storleken på oss barn kan kortet vara taget omkring 1916. Greta var storvuxen för sin ålder. Innanför villans stora fönster mot gräsmattan hade Morfar och Mormor sitt sovrum. De två gavelfönstren i bottenvåningen var blindfönster. Bakom det hitre var sovrummet, bakom det bortre Morfars kontorsrum.

Sida 82.

Detta fotografi visar "lilla verandan" på fabriksvillans norrsida samt till vänster en del av den med villan sammanbyggda ekonomiflygeln. Huvudingången till villan var från lilla verandan. Innanför dubbeldörrarna var en tambur, varifrån ledde, till höger en trappa till övervåningen och rakt fram genom ytterligare ett par dubbeldörrar ingång till en inre tambur. Trappan till övervåningen var belägen innanför det högra fönstret. Innanför det motsvarande fönstret till vänster om verandan var Emmys rum, "jungfrukammaren". innanför det enkelfönster, som på bilden står öppet, låg köket och närmast del diskbänken, "vasken" som man kallade den. Därifrån ledde ett avlopp till en ratt stor trätunna i den utbyggnad, som syns nedanför fönstret. När tunnan blev i stort sett fylld, tömdes innehållet på trädgårdsanläggningarna, sommartiden oftast på fruktträden. Detta skötte ett par arbetare vid fabriken. De bar då tunnan upphängd på en stång, som syns till höger om utbyggnaden.

Ingången till villan från lilla verandan ansågs som en "finingång". Den användes sällan i vardagslag, om man inte skulle till övervåningen. I stället gick man in genom den dörr, sam syns längst till vänster på bilden. Man kom då först in i brygghuset. Omedelbart som man kommit in dit fanns en dörr till höger, genom vilken man fortsatte in i det s.k. strykrummet. Det rummets fönster mot väster syns på bilden. Man fortsatte sedan uppför en kort trappa till köket, som utgjorde del av huvudbyggnaden, Golvytan där låg högre an i ekonomidelen. Någon dörr fanns dock inte mellan strykrummet och köket. Man passerade alltså nästan alltid genom köket, när man var på väg till någon annan del av villans bottenvåning. Så gjorde även de arbetare, som skulle in till Morfars kontorsrum, sam var beläget i diagonalt motsatta anden av bottenvåningen.

De personer, sam syns på bilden är från vänster räknat Axie Lundström, jag, Emmy och Greta. När kortet togs omkring ar 1915 höll vi tydligen på med att rensa jordgubbar. Spången, som syns bakom ass, ledde till vattenbrunnen. Greta står via utkanten av den cementgjutning, sam omgav brunnskaret.

Sida 83.

Detta fotografi är liksom fotot på föregående sida taget omkring 1915. Man ser här lilla verandan från väster. Mormor sitter på verandan o. läser tidningen och Mor matar ett par duvor. Det var tamduvor, som tillhörde verkmästaren Anton Olsson. Hans duvor kom ofta och hälsade på for att se om vi hade något att bjuda på. Det var vanligen gula ärter. Längst till vänster syns ingången till brygghuset och därinnanför den fast murade bykgrytan. Öppningen till eldstaden syns längst ner. I brygghuset fanns till vänster om ingången ett stort bord, sam användes inte bara nar man bykte utan även bland annat när Morfar sorterade dagens post, sam hämtats från poststationen i Pataholm och som avsåg alla i hela Stora Boda. Längst bort till vänster i brygghuset fanns ett stort badkar av trä. Varmvatten till detta kunde man få från den stora bykgrytan intill. Från brygghuset ledde på norrsidan en dörr till vedboden och en dörr till en gång, sam förde till dasset. Man behövde alltså ej gå ut, när man skulle till vedboden eller dasset. Detta var betydelsefullt särskilt via kall eller eljest ruskig väderlek.

Bilden härintill har tagits troligen 1916 eller 1917. Den visar, att Greta och jag hade aven andra lekkamrater än Axie Lundström, som vi var mest tillsammans med. På bilden står Greta och jag i mitten. Till vänster om oss står Anker Sjöberg, en dotterson till verkmästaren Anton Olsson, och till höger om oss sitter Ingrid Ibom, som var dotterdotter till kusken Gustaf Jonsson och som några år efter det att kortet togs emigrerade till Nordamerika tillsammans med sin mor och sin morfar. Bakom oss är lekstugan, en ovanligt fin lekstuga, som Morfar låtit bygga for Greta och mig. Framför oss är den stora gräsplan, som sträckte sig bort mot bostadsvillan och som ofta användes sam krocketplan. På fotot ser man, att det togs under ett avbrott i krocketspel.

Sida 84.

Morfar i sin äppelträdgård sommaren 1918. Fruktträden var då så stora, att de gav en riklig skörd. Man ser på fotot också den sandgång, som - sett från vänster på bilden - ledde från villan mot de vita grindarna och vidare till byvägen. Aven på bortsidan om den gången var det äppelträd.

På detta foto, som också är taget 1918, ser man Morfar i hans dalieodling, som var belägen huvudsakligen i trädgårdens sydöstra del. Träden till vänster bortom dalierna var Morfars tre plommonträd, sam gav gula plommon. Vägen på bilden ledde rakt fram till stället, som syns längst bort till vänster. Om man tog av åt höger bortom grinden, kom man till fabriksbyggnaderna. På fotot ser man gaveln på store magasinet och del av taket över Stora Snuvan.