Av kyrkböckerna framgår, att till Boda flyttade med från Oskarshamn fajansarbetarna Carl Johan Kreü, Anton Olsson, August Rosén och Frans Lorensson Lundström. Kreü, Olsson och Lundström var drejare och troligen hade även Rosén utbildning till drejare. Det kan ha varit flera, som flyttat med från Oskarshamn till Boda, men jag har inte funnit något bevis för det. 

Carl Johan Kreü måste ha varit en mångkunnig man, eftersom han fick förtroendeuppdraget att förbereda driften i Boda. Såsom ovan nämnts blev han kyrkbokförd i Boda redan den 18 sept. 1873, jämnt ett år innan Carl Dam med familj kyrkbokfördes där. Det kan tas för givet, att Kreü under det året hade ansvaret för uppförandet av fabriksbyggnaden med vad därtill hörde. Kreü var född 1849 i Döderhults församling, som då omfattade även det område, som från och med 1856 blev Oskarshamns stad. Han blev i Boda känd som en mycket skicklig drejare och han blev kvar vid fabriken till sin död 1917. Han bodde i eget hus på fabrikens mark. Jag minns honom som arbetsbas vid fabriken. Efter vad jag senare fått veta var Kreü också, en skicklig fiolspelare. Han komponerade också egna låtar, som han framförde på fiolen. Vid en inventering av bygdemusik har tillvaratagits en av Kreü komponerad polka, som fått namnet Kreüs polka. - Kreüs hustru avled samma år som han. Makarna hade ett flertal barn, bland dem en son Karl Oskar, född 1876, som en tid i sin ungdom arbetade vid fabriken. Han slutade där för att börja egen fajansfabrikation inte så långt från Boda. Hans rörelse gick emellertid dåligt, huvudsakligen beroende på bristande resurser. 

Anton Olsson var liksom Kreü född i Döderhults församling. Han föddes den 28 nov. 1855, och enligt kyrkböckerna flyttade han in i Ålems socken från Oskarshamn den 2 sept. 1874 och blev skriven i Boda. Han var alltså då nära 19 år gammal. Även han blev mycket skicklig som drejare men han tillverkade inte endast dreglade föremål utan även prydnadsartiklar och liknande gods, som helt eller delvis gjordes med hjälp av formar, bland annat korgflätade fat. Han blev efter Kreüs död verkmästare vid fabriken och sedan Morfar avlidit på hösten 1922 blev han fabrikschef. Han kvarstod i den egenskapen så länge fabriken drevs. Han avled i slutet av 1930 talet. - Han gifte sig i början av år 1877 med en flicka från Pataholm,

Sida 68.

Hulda Bäckelund. Makarna bodde i fabrikens övervåning till dess de fick ett eget bostadshus på fabrikens mark färdigt. De fick sammanlagt åtta barn. några av dem måste ha blivit födda medan makarna bodde i fabrikshuset. Äldst bland barnen var sonen John, som föddes den 11 okt. 1877. Han hade oturen att drabbas av epilepsi. Det hindrade honom dock ej från att bli fajansarbetare vid fabriken. Han kvarstannade i den egenskapen till dess fabriksdriften lades ner. Makarna Olssons övriga söner arbetade vid fabriken i sin ungdom men ägnade sig sedan Åt andra uppgifter. Yngste sonen Bror, näst yngst i syskonskaran och född 1894, blev akademiker. Han blev både fil. doktor och teol. hedersdoktor och slutligen förste bibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek. Han blev också en mycket produktiv författare och gav bland annat ut en bok med titeln "Småländskt, studier och minnen". I den finns en berättelse om en originell arbetare vid fabriken i Boda. Mera därom nedan. 

Nyssnämnde John Olsson sysslade vid fabriken huvudsakligen med behandlingen av leran. Åtminstone till 1918 skötte han sålunda "slammen", delvis med hjälp av andra. Han hade hand om den slammade leran i lerkällaren och han tog upp lera därifrån och gav den en slutbehandling strax innan den skulle användas. Sistnämnda arbetsuppgift utförde han vid den långa bänken utefter österväggen i det stora arbetsrummet. Han deltog också i packningen av försålt gods och andra mera tillfälliga arbetsuppgifter. - Han avled 1953 och blev alltså trots sin sjukdom rätt gammal. Den tredje av de från Oskarshamn medföljande fajansarbetarna var August Rosén. Han var född 1851 och enligt Ålems inflyttningslängd inflyttade han till Boda den 18 sept. 1874, alltså samma dag som familjen Dam. Att han började arbeta vid fabriken i Boda kan man ta för givet. Men mera vet jag inte om honom. Under den tid jag minns fanns ingen med namnet Rosén i Boda. 

Den fjärde av de arbetare, som flyttade med från Oskarshamn, Frans Lorensson Lundström vet jag desto mera om. Han föddes i Ålems socken 1847 och började i unga år som fajansarbetare vid fabriken i Timmernabben. Han följde Carl Dam därifrån till fabriken i Oskarshamn och, sedan den fabriken lagts ner, flyttade han till Boda och blev fajansarbetare där. Han blev kyrkskriven i Boda i oktober 1874. Han arbetade huvudsakligen som drejare. När han kom till Boda var han gift och hade en son. Han byggde sig ett eget bostadshus på fabrikens mark och i avbidan på att det huset skulle bli färdigt bodde han med sin familj i fabrikens övervåning. Där föddes ytterligare en son, Axel, den 7 febr. 1876. Även Axel började så småningom arbeta vid fabriken och blev en mycket skicklig drejare. Han hade också stort intresse för trädgårdsarbete. Sedan hans far Frans avlidit 1901, övertog

Sida 69.

han det bostadshus, som fadern hade byggt, och förbättrade successivt den till huset hörande trädgarden. Han hjälpte också. ofta till i farfars trädgård på kvällstid. - Axel gifte sig 1903 och fick i äktenskapet sex barn. De två, äldsta, som var pojkar, arbetade i sin ungdom några år vid fabriken men ägnade sig sedan åt annat arbete. Hans tredje barn var en flicka, som fick det ovanliga namnet Axie. hon föddes den 22 sept. 1906 och hon blev lekkamrat med mig och min syster Greta under de tider, då vi vistades i Boda. Hon gifte sig sedermera med en snickeriarbetare i Blomstermåla, Gustaf Cornelius, som blev en mycket anlitad kommunalman. Han blev bland annat kommunalnämndsordförande i Ålems kommun och landstingsman. Axie hade tre yngre bröder och, om jag minns rätt, arbetade även de i sin ungdom tillfälligt vid fabriken. - Sedan driften vid fajansfabriken i Boda lagts ner, tog Axel Lundström tillfälliga uppdrag såsom jordbruksarbetare vid Bola gård. Han fick då också bättre tid än förut att arbeta i sin egen trädgård. Han levde till 1959. 

När jag sedan övergår till att tala om arbetare, som inte varit med från Oskarshamn och inte heller varit söner till arbetare, som kommit därifrån, vill jag först nämna Gustaf Holm, som var född i Ålems socken 1870. Han synes ha börjat sin anställning något eller några år före 1897, det år då Kalmar-Berga järnväg öppnades för trafik. Han var till en början hästskötare och kusk för de hästar, som fanns i fabrikens stall. Bland annat utförde han med dessa hästar körningar av försålt gods till Berga station vid Nässjö-Oskarshamns järnväg. Avfärden från Boda skedde då på kvällstid och han var framme i Berga först på morgonen nästa dag. klen sedan Kalmar-Berga järnväg i slutet av år 1897 öppnats för trafik behövde man inte köra längre än till Ålems järnvägsstation, och då upphörde behovet av att ha särskilda hästar för fabrikens körningar. Hästarna i fabriksstallet såldes och Gustaf fick nya arbetsuppgifter. Under den tid jag minns hade han till uppgift att klyva den famnved, som skulle användas för bränningarna i fabrikens ugn, samt att tillverka de trälådor, i vilka försålt gods skulle packas. Han torde också, ha haft tillsynen över vedförrådet och det trävirke, som skulle användas vid lådtillverkningen. Men från 1918 fick han dessutom åter bli kusk och hästskötare, då för en häst som Anna Dam placerat i fabriksstallet, och sedan för en yngre häst, som trätt i stället för den första. Dessa hästar användes inte bara för fabrikens körningar utan även vid tillfällen då, medlemmar av familjen Dam behövde skjuts, vanligen till eller från Ålems järnvägsstation eller Ålems kyrka. Det var då, alltid Gustaf Holm som körde. 

Gustaf Holm gifte sig 1897 med en flicka, Anette, som förut varit piga, såsom det då hette, hos Morfar och Mormor. Makarna Holm fick sin första

Sida 70.

bostad i fabrikens övervåning och medan de bodde där föddes två söner, Georg och Helge. några flera barn fick de inte. Helge föddes år 1900 och han har under 1984 hjälpt mig med en del uppgifter i denna berättelse. Strax efter Helges födelse fick makarna Holm ett eget bostadshus färdigt och flyttade dit. huset, som alltjämt finns kvar, låg på Boda gårds marker nära gränsen mot Strömsrums ägor just där - när man kom från landsvägen - Boda byväg gjorde en vänstersväng in mot Boda. - Anette, som var född 1867, var en mångkunnig kvinna. Innan Anna Dam 1918 arrenderade ut jordbruket vid gården skötte hon och en yngre syster till Gustaf Holm - Ellen Holm - mjölkningen vid gården. Några mjölkningsmaskiner fanns ju inte då. Och i mitten av 1930-talet, sedan Anette blivit änka, tog hon anställning vid gården och blev Anna Dams allt i allo till dess Anna blev så dålig, att hon måste tagas in på sjukhem. - Anette Holm var, så långt tillbaka som jag minns, alltid en livligt verksam människa med stor omtanke om andra. Min syster Greta och jag uppfattade tydligen detta tidigt i vår barndom. Vi kallade nämligen den grind, som fanns tvärs över byvägen nära makarna Holms bostad, för Anettes grind. - Gustaf Holm avled 1928 och Anette 1948. 

I mina tidiga barnaår fanns strax väster om makarna Holms propra bostadshus och alltså vid byvägen en liten låg stuga med timrade väggar. Den såg mycket gammal ut. I den stugan bodde då en arbetare Johan Peter Johansson, född 1831, och hans hustru Hedda Gustava, född 1837. Johan Peter var anställd vid fabriken, troligen som diversearbetare. Åtminstone mot slutet av anställningstiden hade han bland sina arbetsuppgifter att dra den kvarn, i vilken man blandade till glasyrvätskan. Makarna Johansson avled, mannen i december 1912 och hustrun i januari 1913, och kort därefter revs deras stuga. De hade haft många barn och det måste därför ha varit trångt i stugan. Två av sönerna blev fajansarbetare, nedannämnda Oskar Johansson och Karl Johansson. 

Oskar Johansson var född 187l och blev säkerligen anställd vid fabriken i Boda så snart han slutat skolan och blivit konfirmerad, om inte ännu tidigare. Han lärde upp sig såsom drejare och var en av fabrikens drejare allt jämt under kan tid jag minns. Han brukade också på kvällstid hjälpa Morfar i trädgården och med varjehanda annat. Han bodde i eget bostadshus i Lilla Boda och var kvar i sin anställning vid fabriken så, länge driften där upprätthölls. Därefter tog han anställning vid fabriken i Timmernabben. Han cyklade mellan bostaden och Timmernabben. Avståndet däremellan var 7 km. Han levde till rätt hög ålder. Bland hans sju barn fanns en dotter Bertha, som några somrar omkring 1920 var anställd som tillfällig hjälp i Morfars hushåll. Av Oskar Johanssons pojkar arbetade åtminstone några i sin ungdom vid fabriken. Ingen av dem blev kvar mera än ett fåtal år.

Sida 71.

Karl Johansson var mera obeständig än brodern Oskar i vad gällde yrkesverksamheten. Han var född 1865 och hans första arbete synes ha varit vid fabriken i Boda. Men efter en tid for han till Nordamerika. Han återkom därifrån 1897 och gifte sig 1899 men for åter till Nordamerika 1902. Han återkom 1904 men far 1906 för tredje gängen till Nordamerika. Sedan han återkommit 1908 blev han sin hembygd trogen. Mellan vistelserna i Amerika synes han ha arbetat vid fabriken i Boda, men efter hemkomsten 1908 blev han i stället lantbrukare först på en gård i Ålem och sedan på Öland. Däri från återkom han 1918 och blev då slutgiltigt arbetare vid fabriken i Boda Han fick där hand om "slammen" men utförde också en del andra sysslor, särskilt vintertid. Han bodde i Södra Bäckebo och var kvar i sin anställning vid fabriken, så länge driften där uppehölls. Därefter torde han ha haft endast tillfälliga arbetsanställningar i hemtrakten. En dotter till honom, Vivi, var några somrar omkring 1920 barnjungfru för att taga hand om min bror Stig, som var född i februari 1919. 

Ytterligare en drejare fanns vid fabriken under den tid jag minns. Det var Ruben Eriksson, född 1883. Efter Kreüs död var det bara Axel Lundström, Oskar Johansson och Ruben Eriksson, som i stort sett uteslutande sysslade med drejning och svarvning av drejade kärl. Anton Olsson, som också, kunde dreja, hade vid den tiden huvudsakligen andra arbetsuppgifter. När jag först lärde känna Ruben Eriksson var han ungkarl och inneboende hos familjen Axel Lundström. Ruben gifte sig 1916 med Gustaf Holms förutnämnda syster Ellen Holm, som var född 1889. Ellen hade före giftermålet inte endast mjölkat kor vid gården utan även varit anställd där i många år som hembiträde. Efter Kreüs död köpte makarna Eriksson Kreüs hus och bosatte sig i det. Ruben blev kvar som drejare vid fabriken i Boda så länge driften där upprätthölls. Därefter tog han anställning vid fabriken i Timmernabben. Han cyklade mellan bostaden och Timmernabben. Jag hade god kontakt med Ruben och Ellen Eriksson även sedan fabriksdriften i Boda upphört. Jag har ett foto av dem, som jag tog utanför deras bostad 1963. Sedan Morfar avlidit och särskilt sedan även Mor avlidit 1932 for jag då och då ensam till Boda för tillsyn av byggnaderna vid fabriken m.m. Jag bodde då i fabriksvillans övervåning. Och för varje gång såg Ellen Eriksson till att allt var i ordning där, innan jag kom. Ruben avled 1972 och Ellen 1980. Därefter fanns ingen i livet utav de stadigvarande arbetarna vid fabriken i Boda eller deras hustrur. 

Arbetet i glasérrummet och brännugnen sköttes under den tid jag minns av fajansarbetarna Carl Johan Sjögren, född i Ålems socken 1858, och Adolf Nilsson, född 1873 likaledes i Ålems socken. Adolf Nilsson kallades vanligen endast Adel eller Adel Smed, eftersom han var son till en smed i Lilla Boda. Sjögren och Adel hade också huvudansvaret för bränningarna i ugnen. Sjögren, som bodde i Södra Bäckebo, slutade vid fabriken omkring

Sida 72.

1920 och efterträddes då av en yngre man vid namn Erik Nilsson, bondson från Södra Bäckebo. Sjögren avled 1928. I Sjögrens och Adels arbete ingick alltså, att de skulle bränna de tillverkade föremålen först en gång, sedan doppa dem i glasyrvätskan och i vissa fall anbringa dekor samt slutligen bränna föremålen en andra gång, den så kallade glasyrbränningen. Man kunde samtidigt bränna en del föremål för första gången och andra för andra gången. Bränningen påbörjades på fredagsmorgonen kl. 6. Det var då Sjögren och Adel, som skötte detta, senare Adel och Erik Nilsson. Detta lag avlöstes på fredagskvällen klockan 7 av ett annat lag, som bestod av drejarna Axel Lundström och Oskar Johansson. De avlöstes sedan mellan klockan 12 och 1 på natten av det första laget, som fortsatte bränningen till dess den var färdig någon gång mellan klockan 5 och 6 på lördagsmorgonen, varefter det laget hade ledigt resten av lördagen. På söndagen måste dock en ur detta lag gå till fabriken och taga bort hälften av den murade dörr av eldfast tegel, varmed man före bränningens början stängt till ingången till ugnen. Under den tid jag bäst minns var det Adel, som skötte det arbetet. Under måndagen var det samma lags tur att ta bort resten av den murade dörren och sedan ta ut vad som fanns i ugnen. 

Adel hade börjat arbeta vid fabriken som ung pojke. Han fortsatte att arbeta där så länge driften vid fabriken upprätthölls. När driften lades ner 1931 var han 58 år gammal. Han hade sedan diverse ströarbeten i hemorten. Han levde länge. Jag besökte honom i hans bostad i Lilla Boda 1963. Han var då 90 år gammal. Han hade alltid hört dåligt men vid mitt besök 1963 hade hans hörsel försämrats ytterligare. Vi fick ändå ett litet samtal på hans förstubro tack vare att han skaffat sig en hörapparat. Jag passade på att ta ett fotografi av honom. Inte långt efter mitt besök avled han. - Adel uppvaktade under många år Morfars och Mormors trotjänarinna Emmy Möller, som var född 1876, och han hade säkerligen gärna velat gifta sig med henne. Men trots att Adel var en mycket sympatisk man, var Emmy tydligen obeveklig, och Adel förblev ogift hela livet. När han under min uppväxttid kom för att hälsa på Emmy, som bodde hos Morfar och Mormor, brukade han på eftersomrarna ha med sig augustipäron till Greta och mig från ett träd vid hans bostad. Det bidrog naturligtvis till att vi tyckte bra om Adel. 

Till att dra runt hjulen till fabrikens två stora svarvar och trampa de två mindre svarvarna anlitades pojkar och yngre män, oftast söner till arbetare vid fabriken. Vid olika tider var sålunda för sådant arbete och annat okvalificerat arbete anställda söner till Anton Olsson, makarna Holms två söner, troligen två söner till drejaren Oskar Johansson och

Sida 73.

minst två söner till drejaren Axel Lundström. Ingen av dem blev kvar vid fabriken som stadigvarande arbetskraft, bortsett från John Olsson. Även i övrigt förekom anställda, som inte stannade någon längre tid. I genomsnitt hade fabriken under den tid jag minns 11 anställda samtidigt. Ålla underåriga anställda fick årligen genomgå läkarundersökning enligt särskilda bestämmelser om det. Fabriken ansågs dock inte hälsovådlig.

Här ovan har nämnts, att anställda vid fabriken byggde bostadshus på fabrikens mark. I den delen kan hänvisas till en vid kap. 4 ovan fogad skiss, upptagande hela fastigheterna Fabriksplanen nr 1 och 2 (Boda 1;4 och 1;6).  Det hus, som låg närmast fabriken hade uppförts av en kusk Gustaf Jonsson. Han arbetade inte vid fabriken under den tid jag minns. Men eftersom han fått bygga på fabrikens mark och av en del andra skäl har jag anledning tro, att han varit stallkarl och kusk vid fabriksstallet före tillkomsten av Kalmar-Berga järnväg, åtminstone innan Gustaf Holm blev anställd. Åren omkring sekelskiftet och även något senare var han emellertid kusk vid gården. På gamla dar emigrerade han till Nordamerika tillsammans med en dotter och en dotterdotter. Före avresan från Boda sålde han sitt hus till Morfars syster Helena. 
__________

Morfar ombesörjde posthämtningen från postanstalten i Pataholm för alla, som bodde i Boda. Sedan han fått posten och sorterat den, avhämtades den hos honom av medlemmar av andra familjer i Boda. Vanligen var det någon yngre arbetare eller något arbetarbarn som cyklade till Fataholm för att där hämta posten. Men de sista somrarna Morfar levde var det ofta jag, som skötte posthämtningen. Då fick man använda en stor, låsbar läderväska, som man hängde i en rem över axeln. Innan jag cyklade iväg brukade jag gå in på fabriken för att höra efter, om någon av arbetarna ville ha hem någonting från speceri- och diverseaffären i Pataholm. Och för det mesta var det då någon eller några, som ville ha hem snus, vanligen "Ljunglöfs ettan". Jag blev därigenom en rätt stor kund på snus i affären. De flesta arbetarna snusade, men jag kan inte påminna mig, att jag såg någon av dem röka tobak. I vad mån de använde starka drycker vet jag inte, men det kan i varje fall inte ha varit i någon stor utsträckning. Det var väldigt nyktert i Boda. Morfar snusade men rökte inte. Och han var mycket försiktig när det gällde starka drycker. 
__________

Avslutningsvis skall jag i detta kapitel om arbetarna vid fabriken i Boda nämna något om vad Bror Olsson skrivit om en originell fajansarbetare i boken '"Småländskt, studier och minnen". Mannen namnges inte i boken på

Sida 74.

annat sätt än att han kallades "Möll-August" Och det sägs inte vid vilken fajansfabrik han var anställd, om det var i Timmernabben eller Boda. Med ledning av de uppgifter, som likväl finns i boken, har jag lyckats identifiera honom i kyrkböckerna. Han arbetade vid fabriken i Boda och bodde hos Kreü i en liten kammare i västra änden av Kreüs hus. Men enligt Bror Olsson skötte Möll-August sin mathållning själv. Han levde mycket enkelt. I grannhuset åt fabriken till bodde författaren, som var född 1894 och alltså inte var mera än fyra år gammal, när Möll-August gick ur tiden 1898. Bror Olsson måste därför ha fått en stor del av de väsentliga uppgifterna från sina föräldrar och äldre syskon och andra, som lärt känna Möll-August personligen. - Bror berättar i boken, att Möll-August var en mycket plikttrogen man, som bland annat hade till uppgift att dra den kvarn, i vilken ingredienserna till glasyren maldes. Det var på grund av den arbetsuppgiften han fått namnet Möll-August. Men hans tankar var tydligen oftast långt borta från det som han handgripligen sysslade med. Tankarna svävade i andens värld. Trots att han hade en mycket ringa skolutbildning var han en lärd man, en självlärd. Och han var ett språkgeni. Han drog sig undan umgänge med andra människor och läste i sin kammare kemi och naturlära. Han läste också Plato och Kant och andra mänsklighetens stora, men framför allt läste han Bibeln, dock inte på svenska utan på grundspråken, gamla testamentet på hebreiska och nya testamentet på grekiska. Och genom anteckningar i marginalen kritiserade han den latinska bibelöversättningen "Vulgata" .Han läste även tyska, engelska och franska, ehuru han sannolikt inte kunde uttala orden rätt i dessa språk. Han hade ju inte haft någon lärare. Mot slutet av sin levnad blev han intresserad av att läsa den syriska översättningen av evangelierna. Han hade nämligen sett någon uppgift om att den innehöll texten renast och mest oförfalskad. Bror visste inte, om Möll-August lyckats komma över ett bokexemplar med denna text. Men om han lyckats med det hade han måst lära sig ytterligare ett språk, vilket tydligen inte oroade honom.
____________

I Ålemsboken sägs om Carl Dam, att han skötte driften vid fabriken i Boda patriarkaliskt och friktionsfritt. Jag kan naturligtvis inte minnas den tid, som där åsyftas. Men beskrivningen är säkerligen riktig och stämmer också bra på Morfar för den tid jag minns. Morfar sade alltid "du" till arbetarna under det att de sade "fabrikörn" till Morfar. Men den distans, som sålunda förelåg, var inte särskilt stor. Umgänget var rätt kamratligt. Och jag lade märke till att Morfar var omtänksam särskilt om de arbetare, som hade en stor försörjningsbörda. De fick ved, när Morfar avverkade i sin park, och han såg till att de fick extrainkomster genom att hjälpa till i hans trädgård. Och under de ekonomiskt besvärliga åren i början av 192O-talet var han mån om att ingen skulle bli utan arbetsinkomster. Ar-

Sida 75.

betarna å sin sida var - såsom ovan framhållits, både yrkeskunniga och ansvarskännande. Det rådde därför ett ömsesidigt förtroende mellan arbetsgivare och arbetare, och arbetslivet blev därigenom - såsom jag uppfattade det - helt friktionsfritt. Livet i Boda stod alltså i stark kontrast till förhållandena på många andra orter, där svåra arbetskonflikter förekom.

Sedan Morfar avlidit på hösten 1922 och Mor blivit ägare till fabriken, blev hon så småningom bekymrad över att arbetarna enligt hennes uppfattning tjänade för litet. Trots att fabriken gav endast en liten nettoavkastning höjde hon därför vid ett tillfälle arbetarnas löner utan att de hade krävt detta. Så lär också Morfar ha gjort tidigare. Mor ville även på annat sätt visa sin stora uppskattning av de gamla trotjänarna. Hon utverkade därför, att Kungl. Patriotiska Sällskapet tillerkände dem, som alltjämt var i livet, guldmedalj för långvarig och trogen tjänst. Anton Olsson fick såsom verkmästare och senare fabrikschef en något större medalj än de övriga. Dessa övriga var efter bokstavsordning: Ruben Eriksson, Karl Johansson och hans bror Oskar Johansson, Gustaf Jonsson, Axel Lundström, Emmy Möller, Adolf Nilsson och John Olsson. - Carl Johan Sjögren och Gustaf Holm hade, såsom ovan nämnts, avlidit 1928. - Medaljerna överlämnades vid en högtidlighet i Ålems kyrka den 4 jan. 1931. Därefter bjöd Mor på en fin måltid på Ålems järnvägshotell, där tal hölls och medaljörerna fotograferades. Vid den tiden pågick driften vid fabriken i Boda alltjämt och ingen kunde då tro, att den skulle bli nedlagd så snart som året därpå.

Sida 76.

Detta fotografi är taget på kvällen den 4 januari 1931 på Ålems järnvägshotell efter det att de gamla trotjänarna i Boda vid en högtidlighet i Ålems kyrka mottagit var sin medalj, som tillerkänts dem av Kungl. Patriotiska Sällskapet "för långvarig och trogen tjänst". I främre raden sitter från vänster räknat: Emmy Möller, Anton Olsson, som fick en något större medalj ån de övriga, samt Gustaf Jonsson. I bakre raden står, från vänster räknat: Oskar Johansson, Karl Johansson, Adolf Nilsson, Ruben Eriksson, John Olsson och Axel Lundström. Anton Olssons medalj skulle bäras i band om halsen, de övrigas på bröstets vänstra sida.

Anton Olsson och hans hustru Hulda, född Bäckelund, fotograferade på äldre dar i sitt hem i Boda.