Sida 51

Kap. 5. De fyra fajansfabrikernas produkter

Karl Hammer har sänt mig ett utdrag ur årsskriften "Bornholmske Samlinger" för 1980, innehållande en av Bodil Tornehave författad artikel med titeln " De Bornholmske Fajance- og Terracottafabriker" . Där nämnes bl.a. att tre bröder Sonne under 1840-talet drev fajansfabrikation i Rönne och att en av dem - Frederik Martin Sonne - anlade en fabrik, som drevs till 1872. Dessa uppgifter är intressanta därför att Carl Dams farmors mor var född Sonne. Det ligger nära till hands att antaga, att Carl Dam kommit in i keramikeryrket genom anknytningen till släkten Sonne. Av artikeln framgår också, att under 1840- och 50-talen funnits många fajans- och terracottafabriker i Rönne, de flesta av liten omfattning, samt att på grund av konkurrensen mellan dem och andra omständigheter, särskilt höga vedpriser, många blivit utslagna och att 1858-59 rått en svår kris inom yrket. Det nämns också, att på grund därav två dugande yngre fajansmän, Carl Erasmi Dam och Lars Jörgensen, lät engagera sig till att driva en fajansfabrik i Timmernabben norr om Kalmar. 

Ovan har i kap. 3 skildrats hur Carl Dam år 1858 kom till Timmernabben för att bli teknisk ledare vid tillkomsten och driften av den utav H.L.Hammer initierade "Tillinge Fajence- och Terracottafabrik", som började sin tillverkning 1859. Såsom i samma kap. nämnts begagnades vid fabriken mönster och modeller, som Carl Dam medfört från Bornholm och den behövliga leran importerades därifrån. Fabrikationen måste därför ha blivit mycket likartad den, som Carl Dam lärt sig på sin hemö. Härtill bidrog också Lars Jörgensens medverkan. Samma blev förhållandet i Oskarshamn. Och när slutligen Carl Dam byggde och drev en egen fabrik i Boda kan förhållandena där såvitt avsåg produkterna inte ha blivit mycket annorlunda. Detta utesluter naturligtvis inte att förbättringar av olika slag under åren genomförts eller att nya modeller tillskapats. Carl Dam var ju fajansmästare och mycket sakkunnig. Även Jörgensen och J.J.Westh var skickliga keramiker, men Jörgensen avled såsom ovan nämnts redan 1864 och Westh flyttade tillbaka till Bornholm 1868.

Tillinge Fajence- och Terrakottafabrik upphörde med sin verksamhet senast 1868. Men redan 1865-66 tillkom genom H.L.Hammers initiativ en ny fajansfabrik i Timmernabben, "Tillinge Nya Fabrik", i vilken Carl Dam inte var delägare. Men när denna fabrik byggdes och inreddes måste man självfallet ha tillgodogjort sig erfarenheterna från den redan befintliga fabriken där, och teknisk ledare för den nya fabriken blev bornholmaren P.G.A.Kofoed, vilken liksom Carl Dam, Jörgensen och Westh lärt sig yrket i Rönne. Även den fabriken tog sin lera från Bornholm. Fabrikationen kan därför inte ha blivit så mycket annorlunda än den vid de förut nämnda tre smålandsfabrikerna. Detta bestyrkes av den nedan återgivna artikeln av konstnären Gabriel Burmeister. År 1925 köpte och fortsatte Burmeister Tillinge Nya Fabriks anläggningar i Timmernabben driften där under ny firma och med delvis nytt sortiment och 

Sida 52.

nya glasyrer. Såsom förut nämnts arrenderade han också fabriken i Boda från och med 1 maj 1928 till dess driften i Boda lades ner i början av år 1932. I Ålemsboken har på sid. 680-681 tagits in ett utdrag ur en av Burmeister författad artikel, som förut publicerats i Kalmar läns fornminnesförenings "Meddelanden 1942" . I artikeln skildras tillverkningen vid fabrikerna i Boda och i Timmernabben före Burmeisters tid, därvid Burmeister inte gör någon åtskillnad mellan Tillinge Fajence- och Terracottafabrik och Tillinge nya Fabrik. Bland annat anföres i artikeln: "Den vara, som framställdes vid de båda smålandsfabrikerna är att anse som ett slags finare lergods, en Wedgewood-vara av den typ, som i mitten av 1800-talet var oerhört populär runt hela Europa. Utgångsmaterialet var i detta fall en tämligen järnfri lera, av vilken förr i tiden funnos stora kvantiteter på Bornholm. Denna lera slammades och lagrades ytterst omsorgsfullt och var oerhört plastisk. Den antog efter bränning och glasering en vackert gulbrun färg och sintrade hårt (= smälte ihop med glasyren). På de modeller, son drejades och formades av denna lera, anbringades vanligen ornamentala utsmyckningar i vit holländsk piplera. Det var vanligen blommotiv i låg relief eller ännu hellre figurala framställningar i den nyklassicistiska stil, som var så utmärkande för det tidigare 1800-talet. Olika jaktscener var också bland de vanligaste motiven. Av dylika skulpturala småstycken medförde Dam från Bornholm ett stort antal. Modellerna voro mestadels fria efterbildningar efter särskilt engelska modeller i empirstil. Därtill kommo, såsom en särskild specialitet vid båda fabrikerna, skålar och fat i ett vackert och tekniskt sett svårutfört flätverk, vilket i stilhänseende hänförde sig till rococotiden. - Modellserierna voro sålunda tämligen begränsade till sitt omfång, men stilen hölls konsekvent under fabrikernas hela verksamhetstid. Glaseringen utfördes med en starkt högglänsande genomskinlig blyglasyr. För att ernå en rikare verkan av bottenytan och för att giva densamma en förnämare karaktär användes stundom ett överslag av samma lera som i grundmaterialet men tillsatt med järnoxid i form av finmald järnrost. Denna hackades loss från beslagen i botten på de fartyg, som för översyn återvända till Timmernabben efter att ha befarit de saltmättade världshaven. Detta röda överslag flöt sedan vid bränningen samman med glasyren och bildade en oregelbunden vattring samtidigt som den fläckvis färgade ytan brunröd. Vid inträffad hårdare bränning kunde dessa röda skiftningar understundom bli svartare mot den guldgula bottentonen och de vita ornamenten."

Fabrikerna i Timmernabben, Oskarshamn och Boda presenterade sig alla såsom fajans- och terrakottafabriker. Med terrakotta menar man vanligen finare oglaserat lergods med porös ogenomskinlig massa. Från fajansen skiljer sig terrakottan genom frånvaron av glasyr. I Boda förekom - såvitt jag vet -

Sida 53.

tillverkning av oglaserat lergods endast i ringa omfattning. Som exempel på sådan tillverkning kan nämnas lergökar, på vilka man kunde spela en liten låt, samt sparbössor i form av någon frukt eller ett djur, såsom exempelvis ett äpple eller en anka eller en hund. Dessa föremål brändes alltså bara en gång. Sparbössorna brukade man sedan måla med oljefärg under det att lergöken fick behålla den färg den fått genom bränningen. 

Beträffande fajansen kan hänvisas till ett avsnitt ur Ann-Charlotte Weimarcks år 1975 tryckta bok "Lergodset från Rönne" sid. 35. Där skriver hon: "Rönnefabrikernas framgångsrika huvudtillverkning var den s.k. gula fajansen. Gul fajans är en terminologiskt oegentlig beteckning på detta gods; det är dåtidens beteckning. Fajans är egentligen en tennglaserad finare lergodsvara. Tennglasyren är vit och ogenomskinlig och kan bilda grunden för polykroma dekorer, medan denna s.k. gula fajans i själva verket är en blyglaserad lergodsvara. Blyglasyren är genomskinlig och bildar bara ett svagt färgande glasskikt över godsytan. Bornholms gula fajans förutsätter alltså en gulbrännande lera. - Beteckningen gul fajans har jag bara påträffat inom ett mycket begränsat område: Rönne på Bornholm, Höganäs, Timmernabben och Boda i Sverige, och dessa fabriker använde alla för detta gods mineralogiskt sett samma lera. Rönne och Höganäs har samma lerförande formationer, Timmernabben och Boda importerade sin gula lera från Bornholm." Ann-Charlotte Weimarck saknade tydligen kännedom om fajansfabriken i Oskarshamn. Annars hade hon kunnat taga med den i sin uppräkning. Men på sid.67 nämner hon, att C.E.Dam var keramisk fackkunnig vid fabriken i Timmernabben, där man tillverkade gul fajans, som - när den var ostämplad svårligen kunde skiljas från bornholmsgodset. Hon nämner också, att Dam senare startade "en egen fabrik i Boda, där en likartad tillverkning upptogs".

Vid alla de fyra smålandsfabrikerna tillverkades alltså från början huvudsakligen den nämnda gula fajansen. Och i den mån förändringar gjordes beträffande de glaserade varorna var det inom ramen för samma teknik. Det var hela tiden fråga om blyglasyr. Ann-Charlotte Weimarck skriver om sådan glasyr på sid.56 i sin nyssnämnda bok: "Glasyren smälter och förglasas under bränningen och förenar sig kemiskt med leran. Blyglasyren är alltså nästan helt genomskinlig, varför lerans bränningsfärg framträder genom glasyren."  - Även vid användning av den bornholmska gulbrännande leran oblandad kunde man dock genom tillsättning av färgstoffer i glasyren få fram andra färger än gul. Och genom att blanda den leran med annan lera eller med finkrossad brunsten kunde man också förändra färgen. I Boda började man sålunda efter en tid att för det mesta blanda bornholmsleran med lera från ett lertag i Ålems socken. Se vidare om färgerna sid. 58. 

Sida 54.

Under den tid jag minns och säkerligen också dessförinnan tillverkades vid fabriken i Boda huvudsakligen hushållskärl och andra bruksföremål. Störst omfattning hade tillverkningen av mjölkfat, bunkar, spilkumar och syltburkar samt krukor med två handtag och lock. Den tillverkningen omfattade också bland annat soppterriner med två handtag och lock, brödfat och frukttallrikar i flera olika utföranden, Aladåbformar som gav aladåben en vacker dekor i form av en druvklase eller liknande, handtagsförsedda kannor för mjölk eller annan dryck, muggar samt kaffe- och tekannor med tillhörande sockerskålar och gräddkannor och koppar med fat. Man tillverkade även lavoarserviser omfattande tvättfat, handkanna och potta samt tvålkopp. Därtill kom spottkoppar, som på den tiden var en vanlig artikel i hemmen, särskilt i hem där man snusade. Till bruksföremålen hörde också askkoppar och glaserade blomkrukor med tillhörande fat. 

Många av de nu nämnda produkterna tillverkades i flera olika storlekar. Detta gällde bland annat mjölkfat, bunkar, spilkumar, syltburkar, krukor med lock och blomkrukor med fat. I sådana fall angavs storleken med en siffra i kärlets botten. Nr 1 var den största storleken. Ju högre siffran var, desto mindre var kärlet.

En del kärl tillverkades också i leksaksformat. Detta gällde bland annat muggar samt kaffekannor med tillhörande sockerskålar, gräddkannor och koppar med fat. Även andra leksaker gjordes såsom exempelvis leksaksdjur i kompakt lera och de förutnämnda lergökarna. 

En mellanställning mellan bruksföremål och prydnadsartiklar intog sådana saker som ljusstakar, vaser och sparbössor. Särskilt vaser tillverkades i en stor mängd olika modeller. Men även av ljusstakar förekom olika typer. Förut har nämnts, att sparbössorna ofta brändes bara en gång, varefter de målades med oljefärg. Detta förekom särskilt under 1800-talet och 1900-talets första år. Sedan övergick man till att glasera dem och i samband därmed förse dem med dekor av särskild glasyrfärg.

Alla runda föremål drejades och svarvades utav så att ytan blev jämn och godset lagom tjockt. Så var exempelvis fallet med mjölkfat, bunkar och spilkumar. Dessa kärl var färdiga till bränning i och med att svarvningen skett och de därefter fått torka fullständigt. Beträffande en del andra kärl fordrades utöver drejning och svarvning, att man tillsatte delar, som var gjorda i formar. På en kaffekanna måste man sålunda tillsätta pip och handtag. Och till det drejade locket till kannan hörde ett i form gjort handtag, som måste sättas fast. På de drejade krukorna, kopparna, muggarna och kannorna, för att taga några exempel, ti11sattes i formar gjorda handtag, på fabrikens språk kallade "hankar", uttal "hångke". 

Sida 55.

Förutom att många föremål förseddes med sådan dekor i vit holländsk piplera, som Gabriel Burmeister nämnt i sin artikel, anbragtes på andra produkter efter första bränningen dekor i form av ringar i en från den vanliga glasyren avvikande glasyrfärg, oftast grön eller brun. Detta förfarande användes för bland annat mjölkfat och runda brödfat. Man lät då kärlet snurra på en drejskiva under det att man höll en i den önskade glasyrfärgen doppad pensel stilla mot kärlet. Man kunde också medan kärlet snurrade på skivan stöta mot kärlet gång på gång i snabb takt med en i glasyrfärg doppad svamp eller något liknande. Jag vet inte i vad mån man i Boda anvånt sådan dekor, som åstadkoms genom den av Burmeister beskrivna metoden med inblandning av järnoxid i kärlens ytlager. Jag har aldrig sett den metoden användas.

Burmeister nämner särskilt de vid fabrikerna i Timmernabben och Boda tillverkade skålar och fat, vilka gjordes i ett vackert och tekniskt sett svårutfört flätverk och som i stilhänseende var att hänföra till förebilder från rococotiden. Han syftar då bland annat på de korgflätade fat, som var en väsentlig produkt vid fabriken i Boda och som tidigare tillverkats både vid den första fabriken i Timmernabben och vid fabriken i Oskarshamn. Tekniken vid tillverkningen av dessa fat var följande: Man använde en rundkupig form av gips, som motsvarade konturen av det färdiga fatet i upp- och nedvänt skick. Formen lades på en drejskiva och sedan tillverkade man först fatets centrala bottenplatta, som var rund och som genom en figurerad fördjupning i formen fick en upphöjd dekor, vanligen föreställande en blomsterkrans. Därefter lade man på de i en lerpress tillverkade smala lersträngarna med början vid bottenplattan, där de trycktes fast. Endast den del av strängarns, som skulle bilds fatets översida , kunde läggas till rätta i första omgången. Resterande del av strängarna fick då tills vidare hänga löst ner från gipsformens kant. Först sedan sålunda översidan var klar kunde man vika över den del, som skulle bilda fatets undersida. Vid läggandet av strängarna snurrade man på drejskivan efter behov, så att man hela tiden hade bästa möjliga arbetsställning. Till slut tillsattes en i form gjord rund ring av lera, som skulle bilda fatets fot. Ringen såg i allmänhet ut som flera om varandra snodda grova snören. Strängarnas ändar doldes genom detta förfarande mellan ringen och bottenplattan. Denna tillverkning fordrade naturligtvis stor yrkesskicklighet. Och för att lersträngarna skulle hålla ihop under arbetet krävdes, att man hade tillgång till lera av god kvalitet och att leran var väl bearbetad och lagom fuktig. Det råder ingen tvekan om att smålandsfabrikerna fått de erforderliga kunskaperna från Rönne. Därom vittnar bilden på sista sidan i detta kapitel. 

Sida 56.

Några av här ovan använda varubeteckningar bör förklaras. Vad först gäller mjölkfaten kan erinras om att man ännu långt in på 1900-talet sällan köpte grädde. I stället köpte man oseparerad mjölk, oftast direkt från bonden, och hällde upp den i ler- eller porslinsfat, som var vida upptill. Bonden själv gjorde på samma sätt. Efter något dygn hade den i mjölken befintliga grädden stigit upp till ytan och där kunde man skumma av den. De i Boda och i de andra smålandsfabrikerna tillverkade mjölkfaten var därför vida uppti11 men hade en liten bottenplatta och starkt utvikta sidor. I motsats till dessa fat hade bunkarna en stor bottenyta och endast svagt utvikta sidor. Spilkumar var skålar, som hade förhållandevis liten bottenyta och sidorna utvikta i ungefär 135 graders vinkel mot bottnen. I förhållande till sin vidd upptill var de högre än mjölkfat och bunkar. - Se foton å sid. 61. 

Alla de fyra fajansfabrikerna hade stämplar, med vilka de före första bränningen kunde märka sina alster i bottnen för att ange tillverkningsfabriken. Dessa fabriksstämplar innehöll för första Tillinge-fabriken "T.F." eller "TILLINGE FABRIK", för Tillinge nya Fabrik "TnF" eller senare ordet "Tillinge", skrivet i svag båge, högst på mitten, för fabriken i Oskarshamn "O-F" eller "OSKARSHAMNS FABRIK" samt för fabriken i Boda "B.F.". Men många produkter blev ej stämplade. Man synes dock ha stämplat sina alster betydligt oftare vid Tillinge nya Fabrik än vid de övriga tre fabrikerna. Även dessa åsatte emellertid merendels stämpeln på föremål med prydnadsvärde och andra föremål av särskilt hög kvalitet men - åtminstone vid fabriken i Boda - sällan på hushållsgods. 

Om fabrikernas produkter och svårigheten att bestämma vid vilken fabrik ett ostämplat föremål tillverkats har Karl Hammer skrivit följande i ett brev till mig i november 1985: Det sortiment och de modeller, som de äldre fabrikerna förde, hade mer eller mindre blivit som ett slags allmängods, som tillverkades på flera olika håll. Från 1830-talet och några årtionden framåt uppstod i Rönne flera fabriker, som tillverkade samma vara med de små modifikationer och avvikelser från ursprungsmodellerna som efterhand kunde uppstå. Dessutom gjorde väl olika mästare egna modeller i rådande stilart. De svenska fabrikerna har därför inte haft några svårigheter att var för sig anskaffa formar och modellserier och hur på det sättet fått litet olika karaktär på sina produkter. De största olikheterna uppstod helt naturligt mellan å ena sidan Tillinge I - Oskarshamn - Boda och å andra sidan Tillinge nya Fabrik, där man fick en helt ny ledare utifrån, som medfört sina mönster och modeller. Tyngdpunkten i tillverkningen och den ekonomiska grundvalen låg emellertid i den vardagliga förbrukningsvaran såsom drejade mjölkfat, spilkumar, burkar och dylikt, där formen inte kunde varieras i någon högre grad. Trots en del olikheter är det dock för samtliga fyra fabriker fråga om samma 

Sida 57.

slags tillverkning i samma teknik, och om föremålen är osignerade måste man i detalj känna varje fabriks särskilda sortiment, modeller och andra karaktäristika för att kunna identifiera de enskilda föremålen. För en aldrig  så sakkunnig person utan detta detaljvetande är det självfallet omöjligt att avgöra vem som ti11verkat vad. Boda-fabriken och möjligen Oskarshamnsfabriken efter 1868 tycks - i likhet med Bornholmsfabrikerna - sällan ha signerat sina produkter, men man kan nog räkna med att det som innehas av Carl Dams ättlingar härrör från hans egen tillverkning. Fabriksägare emellan tycks man inte ha "bytt" föremål. Föremål med en jämn guldgul färgton eller gyllenbrun, beroende på tillsats av annan lera, är säkert Boda."

Karl Hammer har om sig själv berättat, att han är född i december 1911 och att han i sin barndom haft tillfälle studera tillverkningen vid Tillinge nya Fabrik, som då drevs av hans far Harald Hammer, men att han först på äldre dagar börjat intressera sig mera djupgående för fajanstillverkningen. Han har sålunda på auktioner och på annat sätt förvärvat fajansgods och läst sig till en hel del, bland annat såsom prenumerant på "Bornholmske Samlinger".En del av sina förvärv har han skänkt till Kalmar läns museum. Sambandet mellan fabrikerna i Rönne och de fyra smålandsfabrikerna framgår tydligt av nedanstående bild ur 'Bornholmske Samlinger" för 1960. Det korgflätade fatet är exakt lika med de fat av den typen, som jbg i min barndom och ungdom såg tillverkas i Boda. Det v&r då visserligen ej fråga om tillverkning i terrakotta men skillnaden var ju bara, att Boda-faten glaserades. Däremot har jag aldrig sett tillverkning av sådan fot, som på fotot håller upp fatet. Men från säkert håll har jag hört uppgivas, att tidigare även sådana fotställningar tillverkats i Boda. - korgfatet med tillhörande fotställning, som visas på bilden, har tillverkats på Bornholm omkring 1850.

Fig. 3. Tidlig bornholmsk terrakotta. I midten opsats, højde 21 cm og i bunden indridset C. L. Reinlænder. Til venstre figur, højde 18 cm, stemplet L. Hjorth. Til højre fod fra en opsats lig den i midten, højde 11 cm, stemplet Fr. Sonne: efter at skålen er gået til, er den blevet benyttet som stage. Bornholms Museum og privateje.

Sida 58.

Här börjar några sidor med exempel gå tillverkningen vid de fyra fajansfabrikerna i Ålem och Oskarshamn. 

Till en början visas några exempel på tillverkning i olika färger m.m. 

Exempel på den gula fajansen är dels soppterrinen och aladåbformen på vänstra fotot här nedan, dels krukan och syltburken på högra fotot. Färgen skiftar något mellan de två fotografierna, men detta kan bero på ofullkomligheter i den fotografiska framställningen eller på att kärlen bränts olika hårt. 

Pjäserna på högra fotot är tillverkade i Boda. Det vänstra fotot har tagits vid en utställning på Kalmar slott 1983. Enligt Karl Hammer är soppterrinen och aladåbformen på det fotot tillverkade vid Tillinge nya Fabrik. Soppterriner gjordes emellertid vid alla fyra fabrikerna och åtminstone i Boda tillverkades aladåbformar, som var till förvillelse lika den på vänstra fotot.

Redan under fabrikernas första tid kunde man genom att blanda in olika färgstoffer i glasyren få fram andra färger på produkterna än den gula, bland annat svart (se högra fotot ovan), rödbrun och grön färg. Man kunde också ändra färgen genom att i den gulbrännande bornholmsleran blanda in finkrossad brunsten. Därigenom fick man fram en grå eller gråbrun färg, oegentligt kallad grå glasyr. Exempel härå kan ses på fotot nedan, som visar två vid fabriken i Oskarshamn tillverkade pjäser, en soppterrin och en kaffekanna. I Boda började man efter någon tid att blanda den bornholmska leran med lera från ett lertag i Ålems socken och fick då, fram sådan gulbrun färg, som särskilt bra framträder på översta fotot på sid. 64. Genom ny teknik och nya färgstoffer kunde man från 1890-talet framställa sådana flerfärgade pjäser (s.k. blymajolika) som vaserna på sid. 65 och 66. – infärgade föremål kunde dekoreras med ringar och dylikt i särskild, avvikande glasyrfärg eller figurer i vit piplera. (Se fotot nedan).

Pjäserna på detta foto tillhör Oskarshamns kommun och fotot har erhållits från kommunens antikvarie Thomas Gren. Pjäsernas höjd 23,5 resp. 24 cm. 

Sida 59.

Här ytterligare exempel på soppterriner, de två på vänstra bilden tillverkade i Oskarshamn, den på den högra bilden (som hämtats ur Gabriel Burmeisters artikel om tillverkningen i Timmernabben och Boda) tillverkad i Boda och till färgen gul med vit reliefdekor, av Burmeister kallad "terrin eller bål".
 

Nedan några foton, tagna i Kalmar läns museum i Kalmar av föremål, som tillverkats vid de två fabrikerna i Timmernabben, här efter tillkomståren kallade Tillinge I och II.

Vid fabriken Tillinge II har tillverkats föremålen nr 1, 2, 3 och 6 samt vänstra kannan på bild 7. Nr 1 är en ovanligt fin spilkum med dekor även på insidan i bottnen. Nr 2 är ett tvättfat, nr 3 en spottkopp och nr 6 en kaffekanna. Så gott som exakt likadana pjäser som sistnämnda tre tillver- kades även vid de övriga fabrikerna. (Till hand- fat hörande handkanna, se sid. 64-) - Pjäsen nr 4 och den högra kannan på bild 7 är tillverkade vid Tillinge 1. Så är såkerli6en fallet även även med kannan på bild 5.

En likadan kanna, och då försedd med lock, är avbildad i G.Burmeisters artikel, och bilden har återgivits i Ålems-boken. Kannan kallas där "apostlakanna" och anges vara 29,5 cm hög. Den är stämplad "Ti11inge W". Bokstaven betyder, att den tillverkats av Jacob Jensen Westh, som var anställd vid Tillinge I men ej vid Ti11inge II. Kannan liknar mycket Carl Dams på Bornholm tillverkade mästarprov, som jag hade tillfälle se i min ungdom vid gården i Boda. Det var en gråbrun urna med apostlar i fält runt om liksom på kannan på bild 5 ovan. Den hade även lock och - om jag minns rätt - flera apostlar än den kannan. - Sådana kannor som på bild 7 kallades på sin tid toddykannor.

Sida 60.

Här följer två fotografier, som tillhandahållits av Karl Hammer. Han har på baksidan av korten gjort nedan återgivna anteckningar om föremålen Då korten.

 

Produkter från Tillinge nya Fabrik (utom den flätade skålen, som är från gamla Tillinge Fabrik) Den grå tillbringaren har locket skadat. Troligen engelsk modell, som tillverkades vid flera olika fabriker.
Boda- och Oskarshamnsprodukter. Fr. vänster: Boda:Blombägare i rödlera, märkt B.F. - Flätad skål  Oskarshamn: Skålfot, märkt O.F. Påsatt skål och två assietter i något mörkare grå lera kan vara Oskarshamn eller Boda. Tre flätade skålar, märkta "Oskarshamns Fabrik", i vitgul färg. Leran troligen blandad med vitlera.
Observera likheten mellan soppterrinen på det övre fotografiet och de terriner, som avbildats på sidorna 58 och 59, samt mellan de två blombägarna, som är med på fotona ovan och som enligt Hammer är tillverkade vid olika fabriker. Till jämförelse med de flätade skålarna eller faten på fotografierna ovan visas här nedan några andra flätade skålar (fat).
Fatet längst till vänster tillhör Måns Burmeisters samlingar och är troligen gjort vid Tillinge nya Fabrik. Jämför hur lersträngarna lagts på detta fat och på övriga på denna sida. De två högra faten härinvid är gjorda i Boda. Fotot i mitten
visar bra hur genomskinligt ett sådant fat var, liksom också hur tätt lersträngarna lades. Färgen på fotot år något för röd. Fotot längst till höger visar ett lika stort fat med ett färgämne inblandat i glasyren.

Sida 61.

I det följande upptas i denna bildserie (möjligen med ett undantag) endast sådant gods, som tillverkats vid fabriken i Boda.

Där tillverkades mest hushållsartiklar och då i främsta rummet bunkar, mjölkfat och spilkumar samt krukor med lock och syltburkar. En kruka, dock utan lock, och en syltburk finns att se i början av bildserien. Här upptas nu närmast bilder av en bunke, ett par mjölkfat och ett par spilkumar. Sådana kärl, liksom många andra, tillverkades i olika storlekar, därvid nr 1 var största storleken; ju högre siffra dess mindre storlek. Siffran stämplades in i kärlets botten. För hushållskärlens del var nästan undantagslöst denna stämpling den enda som gjordes vid fabriken i Boda.

Här en bunke, storlek nr 1. Den har blivit för hårt bränd och har därigenom fått en ojämn färg, delvis grön. Vidd upptill 28 cm och i botten 17,5 cm, utvändigt mätt. Höjd 9 cm. Bunkar i olika storlekar hade en mångsidig användning i hushållet.
	---
Här visas två mjölkfat sedda dels från sidan dels snett uppifrån. Det högra fatet är troligen äldst. Det är tillverkat av ren bornholmslera. Det vänstra fatet är av storlek 1, det högra storlek 3. Fatens bredd upptill är resp. 31 o. 25 cm och i botten resp. 11,5 och 10,3 cm
Höjden är resp. 9 o. 7,5 cm. Om användningssättet se kap. 5.
Här slutligen två spilkumar, nr 4 och nr 2. Den mindre av dem, nr 4, är grön genom en tillsats i glasyren. De två kärlens vidd upptill är 15 resp. 23,5 cm och i botten 6 resp. 10 cm. Höjd resp. 8 och 10,5 cm. I fråga om invändig rymd var de alltså nästan jämförbara med mjölkfaten, trots att fotografierna här ser ut att tala för motsatsen.
Samma gröna spilkum som ovan jämte sparbössa i form av en i hund

Sida 62.

Här ovan två muggar och mellan dem en blomkruka. Muggar tillverkades med och utan dekor. Se bilden. På muggen till vänster finns ett handtag mitt emot dekoren. Av blomkrukor tillverkades flera modeller och i olika storlekar. Fat hörde till varje kruka. Alla hade ej dekor.

Både kaffeserviser och teserviser tillverkades. Här en kaffeservis.
Brödfat tillverkades i flera modeller. Här visas en av de vanligaste. Till höger om den en aladåb- eller puddingform. Det fanns ett flertal modeller av sådana formar.

 

På detta foto finns dels en karott, varav ett flertal storlekar tillverkades, dels ytterligare en typ av aladåb- eller puddingform.
Av de här avbildade två faten är det högra ett typiskt fruktfat. Det vänstra torde ha varit avsett för varierande användning.

Sida 63.

Fotografier, tagna av min bror Gösta.

På bilden här ovan står längst till vänster en kaffeservis i leksaksmodell och framför kaffekannan en liten kruka i leksaksmodell. Till höger om kaffekannan står en potta, också den i leksaksmodell, samt framför den ett korgflätat fat av samma sort som förut visats i denna bildserie, dock något mindre till formatet. Till höger därom en tekanna och bortom den en karaff med propp. Ytterligare något till höger står en fruktskål, tillverkad i samma teknik som det korgflätade fatet. Till höger om fruktskålen en aladåb- eller puddingform och framför den en kanna, som genom tillsats i glasyren gjorts randig. Jämför den svarta kannan på första sidan i denna bildserie. Längst till höger på bilden står en kruka av den vanliga sorten och färgen.

På bilden här till höger återfinnes samma föremål som på bilden ovan utom aladåbformen.  Här nedan har intagits närbilder av de mest intressanta föremålen, fruktskålen, tekannan och karaffen.

Sida 64.

 

Här en mycket dekorativ kanna för mjölk, saft eller annan dryck. Fotograf: Christian Hardell.
På denna bild står längst till vänster en handkanna för tvättvatten att användas till sådant tvättfat, som avbildats såsom nr 2 på sid. 59. Vidare här en dekorativ kanna, även användbar som vas eller som rent prydnadsföremål, samt en luftig fruktkorg.
Samma korg som på föregående foto samt till vänster därom en liten vas eller karamellburk och till höger ett kärl, som användes ibland som smörask, ibland som sockerskål. Alla de 5 föremålen på de två fotografierna har tillhört Rosa Nilsson, född Bohm, o tillhör nu hennes son Jan N-n.
Detta foto visar till vänster två leksaksdjur i kompakt lera, en häst som håller frambenen upplyftade för att hoppa och en ko. Vidare avbildas tre sparbössor i form av hund och papegoja

Sida 65.

  

På denna sida och nästa visas exempel på vasmodeller, som tillverkades i Boda. Den höga mellersta vasen på mittbilden kan dock vara tillverkad vid den första fabriken i Timmernabben eller i Oskarshamn. Jämför bild 4 på den sida i bildserien, som avser tillverkningen vid Tillinge Fajence- och Terracotta-Fabrik. Bilden här till höger visar den högra vasen på mittbilden, sedd uppifrån.

Sida 66.

 

Fotografierna på föregående sida och de två översta på denna sida har tagits av min dotterson Christian Hardell. På denna sida visas ytterligare några vasmodeller samt två modeller av ljusstakar. Bilden här till höger är en närbild av en liten vas, endast 7,5 cm hög, som också finns med i denna bildserie tillsammans med en skål och en smörask. Kärlet lämpade sig också att användas som karamellburk.