Sida 33.

Kap. 4. Fajansfabriken i Boda

Till fabriksanläggningen hörde inte mindre än 11 byggnader, om stallsbyggnaden medräknas. Därtill kom rätt omfattande anläggningar under bar himmel för slamning av lera m.m. Jag skall försöka beskriva detta såsom det var under den tid jag minns. Jag hänvisar såsom komplement till texten till två skisser med tillhörande förklaringar i slutet av detta kapitel.

Alla byggnaderna utom en lerkällare för slammad lera var uppförda i trä. Den egentliga fabriksbyggnaden var byggd i 1½ plan och var i bottenplanet 24,5 meter lång och 10,75 meter bred. Ena fasaden var vänd mot söder På ett avstånd av 5,5 meter från söderväggen. gick byvägen i öst-västlig sträckning. Marken på andra sidan om byvägen utgjordes av beteshagar, hörande till Boda gård. Fabriksvillan med trädgård och park låg norr om fabriksomridet.

Huvudingången till fabriksbyggnaden var belägen på byggnadens norra sida. Man passerade först genom en kort korridor i en tillbyggnad på norrsidan. Till höger i korridoren hade man då en trappa ned till källaren för slammad lera. Om man fortsatte gången rakt fram, kom man in i ett förrum i huvudbyggnaden, där bland annat fanns en slipsten och en handpump för uppfordring av dricksvatten från en underliggande brunn. Vattnet kunde självfallet användas även exempelvis för inblandning i lera. I förrummet fanns också laggkärl, innehållande råvaror till glasyren, samt trappa till övervåningen och en dörr till det s.k. bränneriet, som var beläget i nyssnämnda tillbyggnad och varifrån eldningen i brännugnen sköttes. I bränneriet fanns också en rätt stor, handdriven kvarn för blandning och malning av ingredienserna till glasyrvätskan, i vilken de en gång brända föremålen doppades före andra bränningen. Slutligen fanns från förrummet en dörr till ett stort arbetsrum, som upptog ungefär halva fabriksbyggnadens bottenvåning, den västra halvan. När man från förrummet kom in i det stora arbetsrummet, hade man till vänster – utefter östra väggen - en lång bänk, liknande ett bakbord, där lera som hämtats från nämnda lerkällare slutbehandlades genom s.k. slagning, vilket innehar att man gång på, gång delande lerklumpen med ståltråd och slog den ena delen mot den andra, tills leran fick tillräcklig smidighet. Leran gick därifrån vidare till drejarna och till dem, som arbetade med hjälp av gipsformar, samt ibland till en handdriven lerpress, där man pressade leran genom en perforerad metallplatta till långa smala lersträngar, som användes vid tillverkningen av de välkända korgflätade faten. Vid rummets norra vägg fanns tre drejskivor och vid den södra fyra. Vid västra sidan

sida 34.

(husgaveln) fanns tre svarvar, två större och en mindre, för avputsning av drejade kärl, sedan dessa fått torka så mycket, att de tålde denna behandling. En annan mindre svarv fanns vid södra långsidans östra ände. I rummets mitt fanns den omfattande träställningen, där man ställde upp tillverkade föremål för torkning.

En drejskiva bestod av två runda horisontel1a skivor av trä, förenade genom  en lodrät järnstång. På den övre skivan placerades den lerklump, som med händerna skulle formals (dras upp) till ett fat, en bunke, en skål eller annat runt kärl. För att detta skulle bli möjligt måste skivan sättas i rätt kraftig rotation. Detta skedde genom att drejaren själv sparkade runt den undre skivan, som var avsevärt större än den övre. Tack vare tyngden i den undre skivan kunde farten bli tämligen stabil. I princip var konstruktionen sådan som framgår av nedanstående skiss, vilken jag hämtat ur en bok. Drejaren satt på bänken till höger och kunde då till vänster om sig på bänken ha ett litet lerlager. Bänken till vänster på bilden kunde han använda för hjälpmedel vid drejningen och som avställningsbord för drejade föremål.

De två stora svarvarna bestod vardera av en lodrät järnstång och överst på den en utbytbar, av lera tillverkad konformad hållare, på vilken man kunde sätta fast det kärl, som skulle svarvas. Här krävdes emellertid er betydligt högre hastighet än som uppnåddes på drejskivorna. Någon nedre skiva på stången fanns därför inte på svarvstången utan i stället ett litet hjul, runt vilket man kunde dra en lina, som också lades runt ett mycket stort drivhjul av trä, som var upphängt lodrätt och var omkring eller nära två meter i diameter. När detta stora hjul drogs runt - och det skedde med handkraft - sattes svarvstången tack vare den stora utväxlingen i mycket snabb rotation. Med ett vasst stålverktyg svarvades ytlagret på kärlet utav så att kärlet fick en slät yta och en lagom stor godstjocklek. Svarvningen krävde - liksom drejningen - stor yrkesskicklighet . Drejarna utförde även svarvningsarbetet , men vid svarvningen måste de ha en medhjälpare, som drog det stora drivhjulet runt. De två mindre svarvarna, som var avsedda för små kärl, hade en annan utformning. På dem placerades det kärl som skulle svarvas på en vågrät 

Sida 35

axel, som genom en trampanordning sattes i hastig rotation. Även för denna trampning krävdes en medhjälpare till den som svarvade.

Även tillverkning på annat sätt än genom drejning sköttes om i det stora arbetsrummet. Man använde även då en drejskiva med de bänkar, som därtill hörde. Ofta var det praktiskt att placera det man höll på att tillverka på en  skiva, som kunde snurra runt. Man anpassade då farten till vad som var lämpligt i det speciella fallet.

I södra delen av fabriksbyggnaden fanns närmast öster om det stora arbetsrummet ett mindre arbetsrum, kallat glasérrummet. Där doppades en gång brända föremål i glasyrvätskan. Där fanns också ingången till brännugnen och ett förråd av s.k. kapslar. Det var rätt stora, cirkelrunda behållare, plana upptill och nedtill. De såg alltså ut ungefär som hattaskar. De var gjorda av eldfast material och var avsedda att under bränning skydda de föremål, som skulle brännas, mot att komma i direkt kontakt ned elden och röken i ugnen. I varje kapsel fick plats ett flertal föremål, om de inte var mycket stora. Kapslarna staplades i ugnen ovanpå varandra ända upp till taket; På den översta i varje stapel lades ett lock. Kapslarna var olika stora och varje storlek staplades för sig. Ugnen var byggd av eldfast material (tegel). Den användbara golvytan var ungefär 4 meter lång och knappt 3 meter bred. Taket var svagt välvt och största takhöjden (i mitten) var cirka 1,7 meter. Ugnen låg tvärs i förhållande till byggnadens längdriktning och nådde med eldstadsdelen till norra väggen, där den förutnämnda tillbyggnaden för bränneriet tog vid. Bränning skedde en gång i veckan och pågick nära 24 timmar från fredag morgon till lördag morgon. För en bränning gick åt 3½ famnar ved, motsvarande ungefär 10 kubikmeter. Om jag minns rätt skulle värmen drivas upp till omkring 1.100 grader Celsius. Man kunde kontrollera gradtalet genom en smal öppning i ugnsmuren. Därinnanför fanns en liten kon av ett ämne, som smälte när den önskade temperaturen uppnåtts.

Bortom glasérrummet och ugnen låg vid östra gaveln ett rum, som kallades boden. Där förvarades färdiga produkter och där fanns vid söderväggen ett litet kontorsutrymme. Från boden fanns trappa till förrådsutrymmen i övervåningen och även direkt förbindelse med ett packrum, kallat packboden, i ett med fabriksbyggnaden sammanbyggt stort magasin, varom mera nedan.

Fabriksbyggnaden var - såsom ovan nämnts – byggd i 1½ plan. Full takhöjd fanns därför i övervåningen endast på den mellersta delen samt i en mot söder vänd frontespis, försedd med fyra fönster. Innanför de tre östra av dessa fönster fanns två arbetsrum, det östra utav dessa utrustat med två drejskivor. Dessa rum användes dock under den tid jag minns.

Sida 36.

Övervåningens östra del, som hade två gavelfönster, utnyttjades som lagerlokal. I den västra delen, som också hade två gavelfönster, fanns två bostadsrum, vartdera med ett av dessa fönster. Ytterligare ett bostadsrum med ett fönster fanns i frontespisens västligaste del. Dessutom fanns ett litet kök med takfönster. Dessa rum och köket hade före den tid jag minns använts av arbetare vid fabriken och deras familjer, innan de fått annan bostad ordnad.

När man såg på fabriksbyggnaden utifrån, var den höga skorstenen över bränneriugnen särskilt iögonfallande. Den satt över byggnadens östra hälft och utgick från den del av ugnen, som var alldeles innanför ingången från glasérrummet. Elden och röken gick alltså, rakt genom ugnen. Hela den östra delen av fabriken uppvärmdes huvudsakligen genom bränningarna i ugnen. Över byggnadens västra hälft fanns en mindre skorsten för de kakelugnar och kaminer, som skulle värma det stora arbetsrummet i bottenvåningen samt bostäder och arbetsrum i övervåningen. Fabriksbyggnadens ytterväggar var målade i gult utom den norra, som var röd för att harmoniera med färgen på det intilliggande stora magasinet, som var rödmålat. Fabrikstaket var täckt med papp, som ofta tjärströks för att hålla tätt.

Det stora magasinet, som låg vinkelrätt mot fabriksbyggnaden, var 24 meter långt och drygt 7 meter brett. Hälften av södra gaveln var sammanbyggd ned fabriken i dess nordöstra hörn. Magasinet innehöll – förutom packboden – ett mycket stort utrymme som gick ända upp till nocken och som var avsett för vinterförvaring av ved för bränningen i ugnen, samt i den norra delen förrådsutrymmen i två plan för gipsformar, verktyg och diverse annat. Mellan packrummet och utrymmet för veden fanns en bred genomgång genom huset, där man kunde köra in med häst och vagn. Det fanns stora dubbeldörrar i båda ändar av denna genomgång. Intill gången fanns en decimalvåg, där man vägde bland annat utgående gods. Beträffande packboden kan tilläggas, att fabrikens produkter ju var vad man kallar bräckligt gods, som måste packas väl för att tåla vid transporter. För försändelser till kunderna använde man rätt stora trälådor, som tillverkades vid fabriken. De rymde mycket och för att godset inte skulle skadas. packade man det i halm. Troligen kom det mesta av halmen från Boda gård. Under första världskriget blev det emellertid ont om halm. På grund därav blev det förbjudet att använda halm som packmaterial. Morfar måste då finna på något annat som var lämpligt att använda. Det blev vad floran kallar örnbräken, i Boda kallat bockbräk. Sådant växte litet varstans i hagarna, på en del ställen rätt ymnigt. Men insamlandet kosta-

Sida 37.

de en hel del pengar och örnbräken blev därigenom dyrare att använda än halmen, som ju var en biprodukt i jordbruket. Men när kriget tog slut upphävdes förbudet att packa i halm. 

För hanteringen av leran fanns vid fabriken ett flertal byggnader och andra anläggningar. Leran kom från Bornholm på mindre segelfartyg, som lade till vid Saltors brygga efter tullbehandling i Kalmar. En sådan lerlast brukade räcka för minst två års produktion genom att man i viss utsträckning också använda lera från lertag i Ålems socker. Leran lossades alltså vid Saltors brygga och forslades därifrån den ungefär 3 km. långa vägen till fabriken i Boda på hästdragna fordon, två hästar för varje. För detta anlitades hästar och fordon och även kuskar från Boda gård samt från de torp under Strömsrum, som låg nära Boda. Tre eller fyra sådana foror gick i skytteltrafik melon fartyget och fabriken. Leran lades vid fabriken in i enkla förvaringshus, "lerhus", som såg ut som övervåningen i en 1½- plansbyggnad. Det fanns nästan inga sidoväggar utan bara snedtak samt triangelformad vägg längst bak. Framtill var byggnaderna nästan helt öppna och golvbeklädnad saknades. Leran lades alltså direkt på marken. I mitten av husen var dock takhöjden så stor upp till nacken som 2,9 meter. Det fanns tre sådana byggnader i rad i fabriksanläggningens östra del.

Leran, som lagts in i lerhusen, kunde inte användas för fabrikationen, innan den befriats från föroreningar. Att ta bort föroreningarna, mest sand, var ett invecklat arbete, som på grund av att det mesta gjordes utomhus kunde utföras i stort sett endast under sommarhalvåret. Första åtgärden var att köra lera från något ev lerhusen på skottkärra till en . stor torklada, som låg cirka 10 meter fäster om lerhusen. Torkladan, som i bottenplanet hade en golvyta av drygt 120 kvm, hade fått namnet "Stora snuvan", troligen på grund av att det blåste rakt igenom den. I stället för väggar hade den nämligen stora öppningsbara trälämmar runt om. Leran spriddes ut över golvet och vid vackert väder fick lämmarna stå öppna. Sedan leran torkat tillräckligt, bultades klumparna sönder med stora träklubbor. Därefter skulle leran slammas. Det innebar till en början, att leran med de föroreningar den innehöll forslades till en anläggning, knallad "Slammen", som var belägen under bar himmel och låg omedelbart sydväst om Stora snuvan. Slammens centrala del bestod av en träuppbyggnad några decimeter över marknivån samt tre därovanpå placerade rätt stora träkar, drygt en meter djupa. Där fanns också en handpump, med vilken man kunde pumpa upp vatten i träkaren från en brunn, som fanns under träuppbyggnaden. Leran, inklusive föroreningarna, lades i träkaren och blandades där med vatten från brunnen. Med trästänger, som var rätt grova nedtill och smalare uppåt, så att de var lätta att gripa om, rörde

Sida 38.

man om i blandningen och stötte sönder de klumpar, som eventuellt blev livgarde på bottnen. Detta medförde, att all sand och annan tung materia slutligen låg på bottnen under det att leran helt blandat sig med vattnet Flytande föroreningar skummades bort. Sedan gällde det att snabbt med hjälp av en träränna få över vattnet med den däri kringflytande leran till något av de 10 mycket stora träkar, som stod i ring omkring slammens centrala del. Där skulle leran. sjunka mot bottnen under det att vattnet skulle klarna alltmera upptill. På dessa kar fanns en mängd tapphål med tappar uppifrån och ända ner till bottnen. Allteftersom leran sjönk mot bottnen avtappades det överliggande vattnet genom tapphålen med början uppifrån. Vattnet rann till ett dike, som löpte utanför ringen av de stora karen, och genom detta dike återfördes vattnet till brunnen. Denna användes endast för slummen, ock det spelade därför inte någon roll om vattnet var något förorenat av lera. Man minskade genom denna anordning risken för att brunnen skulle sina. Inne i fabriken fanns ju en annan brunn, från vilken man kunde taga bland annat dricksvatten.

När den kvarvarande lerblandningen i ett stort kar började bli trögflytande, tappades detta material med hjälp av en träränna over till någon av de 10 stora trälådor, som stod i en ring utanför de stora karen. Dessa lådor hade en bottenyta av omkring 2 x 3 meter och sidor med en höjd av cirka 30 cm. De stod parvis på träpallar och var utrustade med tapphål och tappar på samma sätt som de stora karen. Tapphålen och de tillhörande tapparna var emellertid av betydligt mindre dimension än de på karen. Det blev inte så mycket vatten att tappa av från lådorna och något dike behövdes därför inte för det vattnet. I övrigt gick det till på samma sätt som vid de stora karen, när leran sjönk och vattnet stannade i ytlagret. 

Leran blev till slut så fast, att den ej längre var flytande. Man öste då med skopor över leran i vid fabriken tillverkade lerfat, som var brända en gång och som var något defekta och därför tagits ur produktionen. Dessa lerfat var i allmänhet av den största typ som tillverkades vid fabriken och de kallades vid den nu ifrågavarande användningen lerbackar eller endast backar. Sedan de fyllts med lera, sattes de in på hyllor i ett annat torkhus än det förut nämnda. Det huset hade också öppningsbara luckor i stället för väggar och det kallades "Lilla snuvan". Det utgjorde fabriksanläggningens västligaste del och hade sitt sydöstra hörn invid fabriksbyggnadens nordvästra. När leran i backarna torkat så mycket, att den var nästan tillräckligt torr att användas i fabrikationen, slogs leran ur backarna och togs ner i lerkällaren, som hade ingång från Lilla snuvan och i andra Under utgångsdörr mot korridoren till fabriksbyggna-

Sida 39.

dens förrum. Källaren 1åg parallellt med och nära intill fabriksbyggnadens norra långsida. Övre delen av väggarna samt taket syntes över marknivån. 

Det fanns också en annan anordning än slammen för beredande av lera. Vid svarvning av de drejade kärlen bortskalades från ytskiktet rätt mycket lera. Denna var förut genom slamning befriad från alla föroreningar och behövde ej slammas på nytt. Men den hade torkat för mycket för att genast kunna återanvändas. Den samlades därför i en trälår, som var delvis nedgrävd i marken utomhus i vinkeln mellan utbyggnaden för bränneriet och den stora magasinsbyggnaden. Låren som hade en bottenyta av cirka 2 x 3½ meter, var försedd med lock av trä. Intill låren fenas en kvarn, som till konstruktionen liknade en handdriven köttkvarn. Skillnaderna bestod i att skruven var ställd vertikalt, att den ej drevs runt med handkraft utan med hjälp av en häst och att allt var rycket större än i en köttkvarn. Det som motsvarade veven på en köttkvarn var en cirka 4½ meter lång stång, fastgjord överst på den nämnda stora skruven och sträckande sig vågrätt därifrån till den cirkel, där hästen skulle gå, och driva kvarnskruven runt inuti ett cirkelrunt hölje. Kvarnen hade utsidor av trä i fyrkant och när den inte användes satt upptill ett litet löstagbart tak till skydd. När man skulle "kvarna", som det hette, måste man först fukta leran i trälåren genom besprutning och omröring. Sedan detta skett samt taket tagits bort från kvarnen, stången satts på och hästen spänts för, matade man in lera från låren överst i kvarnen och hästen fick börja sin vandring runt, runt. Man fortsatte att mata in lera i kvarnen och tack vare skruven pressades leran ihop och fördes neråt i kvarnen, så att den slutligen i lämplig konsistens kom ut ur kvarnens nedre del såsom en fyrkantig korv, ungefär 20 x 20 cm tjock. Korven skars av i lagom stora mansbördor, som bars ner i lerkällaren. Där fick leran ligga till dess den behövdes i fabrikationen. Denna procedur upprepades endast med mycket långa tidsmellanrum, eftersom man av effektivitetsskäl måste ta med så mycket lera som möjligt varje gång och det tog lång tid innan låren fylldes med leravfall. Arbetet kunde liksom slamningen utföras endast under sommarhalvåret.

Till fabriksbyggnaderna hörde också, den förut omtalade stallsbyggnaden samt några mindre hus, ett för förvaring av tjära och oljor m.m. och ett som användes såsom vedbod. Det sistnämnda huset var byggt i samma stil som lerhusen men hade, i motsats till dessa, vägg även på framsidan och en dörr i den väggen. Vedboden var avsedd för småhuggen ved för kakelugnar, kaminer och spisar både i fabriken och i bostadsvillan. Stora snuvan som delvis var byggd i 1½ plan, hade snickarverkstad i övervåningen. 

Sida 40.

På en år 1881 upprättad karta över fastigheten Fabriksplanen nr 1 kan man se, att vid tiden för kartans upprättande Stora snuvan ännu ej byggts och inte heller de tre lerhusen eller vedbacken eller huset för tjära m.m. Slammen har ej heller markerats på kartan. Fabriksanläggningen har alltså endast så småningom blivit komplett. Ej heller stallet eller bostadsvillan finns med på kartan. 

Stallsbyggnaden, som även innehöll vagnbod, synes ha blivit färdig 1886, eftersom det årtalet målats över ingången till stallet. Kalmar-Berga järnväg öppnades för trafik först 1897 och dessförinnan måste fabrikens produkter fraktas långa vägar med häst o h vagn, bland annat till stationer vid Nässjö-Oskarshamns järnväg och till Kalmar, i den mån man inte kunde använda sjötransporter. I stallet fanns spiltor för tre hästar och en avbalkning för en unghäst. Över spiltorna och vid avbalkningen fanns prydligt målade trätavlor med hästarnas namn. När Kalmar-Berga järnväg med station i Ålem öppnades för trafik, behövdes inte längre dessa hästar. Då räckte det med de hästar, som fanns vid gården. Fabriksstallet blev tomt. Men sedan Morfars syster Anna 1918 arrenderat ut jordbruket vid gården och arrendatorn behövde stallet där för sina hästar, lät Anna Dam placera en av sina hästar i fabriksstallet att användas för fabrikens behov men också för privata körningar för henne och morfar och deras anhöriga. Det var till en början en gammal häst med namnet Ross. Den byttes efter ett par år till en yngre häst, Freja. Fabriken fick bära alla kostnader för dessa hästars utfodring och skötsel.

Till stallet hörde ett gärde, som låg bakom stallsbyggnaden och omfattade fabriksfastighetens sydöstligaste del. På eftersomrarna brukade fabrikshästen få gå, på bete där. Gärdet kallades "Harvan", en gammal beteckning för en inhägnad mindre åker eller äng. 

När detta skrivs några år in på 1980-talet, är stallsbyggnaden den enda av de till fabriksanläggningen hörande byggnaderna som finns kvar. Alla de andra byggnaderna är bortrivna liksom också slamningsanläggningen och lerkvarnen.
___________

Fabriksanläggningen, sådan jag nu beskrivit den, hade säkerligen inte ändrats mycket sedan den byggts under Carl Dams tid och med början 1873-74. Man kan utgå från att den vid sin tillkomst fullt ut motsvarade tidens krav. Carl Dam var ju en kunnig yrkesman redan när han 1858 kom till Timmernabben och hade sedan förvärvat erfarenheter både vid fabriken där och vid fabriken i Oskarshamn. När Morfar övertog driften vid fabriken i Boda , vilket måste ha skett senast år 1893, bör det ha varit en väl 

Sida 41.

fungerande anläggning. Vilken utbildning i yrket Morfar då hade vet jag inte. Men han måste ha lärt sig av sin far, hur fabriken skulle skötas praktiskt och ekonomiskt. Och fadern dog ju inte förrän 1912, varför det varit möjligt att under lång tid använda honom som rådgivare. Morfar själv levde bara tio år längre, till hösten 1922, och mina minnen går inte mycket längre tillbaka än vad som omfattas av dessa tio år. Jag såg aldrig Morfar dreja eller eljest deltaga i tillverkringen vid fabriken. Allt sådant sköttes av arbetarna, som var yrkeskunniga och ansvarskännande. Men Morfar höll naturligtvis uppsikt över arbetets gång och gjorde behövliga nyanskaffningar. Och han skötte själv fabrikens bokföring och brevväxlingen med leverantörer och kunder. Kontorsarbetet utförde han i sitt kontorsrum i bostadsvillan. Rummet låg i bottenvåningens sydvästra hörn. Dit kom en gång i veckan de arbetare, som hade ackord och som därför måste redogöra för sina arbetsprestationer. Morfar syntes helt lita på deras uppgifter och det hade han skäl att göra. Fusk var något okänt i Boda. Det var huvudsakligen drejarna, som arbetade på ackord. I villan fanns också fabrikens enda telefon, Pataholm 11. Det var för övrigt den enda telefonen i Stora Boda, och det medförde att många kom och bad att få låna telefonen, vilket alltid beviljades. 
__________

Fabriksdriften i Boda synes ekonomiskt sett ha gått bra såväl före som under första världskriget. även under tiden närmast efter krigets slut var konjunkturerna goda. Men 1920 spred sig en internationell ekonomisk kris även till Sverige. Varupriserna, som gått upp kraftigt under kriget, började att snabbt sjunka. många tillverkare och köpmän måste då lägga ner eller inskränka sin verksamhet, vilket i sin tur ledde till svår arbetslöshet. Alla fick ont om kontanter. Krisen drabbade helt naturligt även fabriken i Boda. Det blev svårt att sälja fabrikens produkter och varulagret växte hastigt. Morfars ekonomi blev ansträngd. Men i stället för att friställa arbetare lät Morfar en del av dem gå ut i Ålems socken och angränsande socknar för att sälja fabrikens varor. Det skedde vintertid och de drog då med sig sitt försäljningslager på låga, breda arbetskälkar, kallade drögar. Denna försäljning gick tämligen bra. Fabrikens ekonomi förbättrades något och lagrets ökning motverkades. Sommartid, när det alltjämt var svårt att i tillräcklig grad finna arbetsuppgifter vid fabriken, lät Morfar fabriksarbetare hjälpa honom i trädgården i större utsträckning än som förut varit vanligt. Ingen blev friställd. 

Även andra omständigheter än den internationella krisen medverkade till att Morfars ekonomi blev fortsatt ansträngd. Ett problem var, att konkurrensen ökade från tillverkare, som framställde hushållskärl i mera hållbart material än den i Boda använda leran. Därtill kom, att fabriken 

Sida 42.

i Boda blivit omodern gå flera sätt. Det spelade större roll än tidigare, att fabriken saknade möjlighet att - såsom på en del andra håll - låta de nyglaserade kärlen svalna i långsam och jämn takt i samband med att de togs ut ur ugnen. Genom alltför snabb avkylning uppstod glasyrsprickor på en rätt stor del av de tillverkade föremålen. Sådana produkter måste säljas som sekunda och alltså till nedsatt pris. Fabriken var också omodern på det sättet, att allt måste göras med handkraft. Och när elektriska ledningar slutligen drogs fram. till Boda – Jag tror det var 1921 ansåg Morfar sig inte ha råd att dra in elektrisk kraft eller ens elektrisk belysning i fabriken. Endast bostadsvillan fick elektriskt ljus. I fabriken måste man fortsätta att lysa sig med fotogenlampor.

Mor hjälpte Morfar under denna besvärliga tid ned att sända ut reklambroschyrer. Men effekten därav blev inte så stor. Av vad Mor berättat förstår jag, att Morfar blev pessimistisk beträffande fabrikens framtid. I början av hösten 1922 fick Morfar besked av läkare, att han led av en svår sjukdom, för vilken ingen bot fanns, och att han därför inte hade lång tid kvar att leva. Han avled av denna sjukdom den 17 nov. 1922. Kort före hans död hade Mor och Far kommit överens med honom om att Mor, som var enda arvingen, skulle behålla fabriksfastigheterna och fortsätta driften vid fabriken sådan den var och så länge det var möjligt. Detta var naturligtvis också ett starkt önskemål från arbetarnas sida. Efter Morfars död fick verkmästaren Anton Olsson handha den direkta ledningen av fabriken. Han hade redan förut ett litet kontor i det rum på fabriken, som kallades boden. Och dit flyttades fabrikens telefon, Pataholm 11. Anton Olsson skötte sitt arbete med stort nit och lyckades så bra, att fabriken årligen gav en liten nettoavkastning. Men detta berodde delvis av tillfälliga omständigheter och av att återanskaffning av material och underhållkostnader hölls på en mycket idag nivå. Mor och Far kom så småningom till den uppfattningen, att enda utvägen var att sälja eller arrendera ut fabriken. Och i början av år 1928 fick Mor ett förslag från konstnären Gabriel Burmeister, som 1925 köpt fabriken i Timmernabben, att han skulle få arrendera fabriken i Boda. Efter förhandlingar skrevs kontrakt, enligt vilket Burmeister skulle arrendera fabriken i Boda i tre år från och med den 1 maj 1928. Kontraktstiden förlängdes senare med ett år. Tiden skulle alltså utgå vid månadsskiftet april/maj 1932. Men i början av 1932 inträffande en brand i fabriken i Timmernabben, vilken medförde att driften där måste inställas tills vidare. Burmeister lade då ner driften även vid fabriken i Boda. Tyvärr fanns ej någon kontraktsbetämmelse, som kunde hindra honom från en sådan åtgärd. Han betalade dock överenskommen arrendeavgift till kontraktstidens slut. Någon för länning av kontraktstiden var han inte intresserad av. Och då Mor och 

Sida 43. 

Far inte ansåg sig ha råd eller möjlighet i övrigt att återupptaga driften vid fabriken i Boda samt försök till försäljning eller ny utarrendering misslyckades, blev fabriksdriften aldrig mera återupptagen.

Sida 44. 

Sida 44 består av en skiss i skala 1:2000 över fastigheterna Fabriksplanen nr 1 och 2. Klicka här för att se skissen.

Sida 45. 

Sida 45 består av en karta i skala 1:200 över Boda Fajansfabrik. 
Klicka här för att se kartan

Sida 46. 

Nummerförklaring till skissen på föregående sida.

1. Slipsten 
2. Handpump för dricksvatten 
3. Laggkärl för råvaror till glasyren 
4. Trappa till övervåningen 
5. Tre fyröppningar i ugnsväggen 
6. Glasyrkvarn
7 .Bänk för slutbehandling av leran 
8. Garderob för ytterkläder m.m.
9. Drejskivor, markerade med symboliska ringar
10. Två svarvar för drejade föremål
11. Två mindre dito
12. Press för framställning av långa, smala lersträngar 
13. Träställningar för lufttorkning av nytillverkade föremål
14. Kakelugn 
15. Arbetsbänk, bl.a. uppställningsplats för föremål, som nyss tagits ut ur ugnen
16. Förråd av kapslar 
17. Ingång till ugnen 
18. Fabriksskorstenen 
19. Decimalvåg 
20. Slammens centrala del med vattenpump och tre slamkar 
21. Stora tråkar för slammad lera 
22. Stora trålådor för det6amma 
23. Trälår för leravfall, delvis nedsänkt under marknivån
24. Hästdriven kvarn 
25. Trappa till övervåning

Sida 47.

Boda fajansfabrik, sedd från nordväst. Fabriksbyggnaden i bakgrunden, med utbyggnad framför, innehållande bränneriet och ingångskorridoren. Lerkällarens tak synes framför fönstren. Längst till vänster det stora magasinet och längst till höger Lilla snuvan. I förgrunden slamningsanläggningen med de stora lerlådorna närmast och där bakom de stora lerkaren. Läget för slammens centrala del framgår genom att vattenröret från brunnen sticker upp. Bakom röret ser man taket på kvarnhuset. Stora snuvan låg till vänster om de stora lerkaren (utanför bilden).

Fabriksbyggnaden sedd från väster. Innanför fönstren i nedervåningen fanns de två stora svarvarna. Innanför fönstren i övervåningen fanns två bostadsrum och i den frontespis, som skymtar framför stora skorstenen, fanns ytterligare ett bostadsrum och två arbetsrum. Lilla snuvan längst till vänster. Till höger en av Bodas fina stenmurar. Innanför trästängslet till vänster fanns trädgårdar till arbetarbostäderna.

Sida 48.

Detta foto har tagits av min bror Gösta sommaren 1952. Det visar fabriksbyggnadens fasad mot söder, alltså mot byvägen. Fotografen har stått söder om vägen i den hagmark, som tillhörde Boda gård. Under den tid då fabriksdriften ännu pågick var det två hagar, skilda genom en gärdsgård som gick ungefär vinkelrätt mot vägen. Två grindar till dessa hagar kan man se på bilden. Den smala grinden till vänster ledde till den västra av de två hagarna och var avsedd för de arbetare vid fabriken, som bodde i Lilla Boda. Från grinden fanns en gångstig, som de följde till Lilla Boda. Den breda grinden till höger ledde till den östra hagen och ett gärde. - När kortet togs hade fabriksskorstenen ej längre den ursprungliga höjden. På grund av skador genom väder och vind hade översta delen av skorstenen redan under senare delen av 1930-talet måst tagas bort, varefter ett skydd sv trä lagts över återstoden.

Av fönstren i bottenvåningen hörde de fyra längst till vänster till det stors arbetsrummet. Innanför vart och ett av dessa fönster fanns en drejskiva. Vid dessa drejskivor satt under den tid jag minna, från vänster räknat, drejarna Ruben Eriksson, Oskar Johansson och Axel Lundström. Vid den fjärde drejskivan, som var närmast glaserrummet, satt emellanåt Adolf Nilsson under arbete med dekoration av kärl, som bränts en gång. De därefter följande tre fönstren hörde till glaserrummet, där Adolf Nilsson hade sin huvodsakligs verksamhet. Fönstret länget till höger hörde till den s.k. boden. Alldeles innanför det fönstret hade verkmästaren Anton Olsson ett litet kontorsutrymme, som han använde även sedan han blivit fabrikschef. Det var dit telefonen flyttades efter Morfars död.

Av de fyra fönstren i övervåningen hörde det vänstra till ett bostadsrum. Nästa i raden hörde till ett mindre arbetsrum och de två högra till ett större arbetsrum med två drejskivor. Det var där min syster Greta och jag försökte oss på fajanstillverkning.

Sida 49.

Detta foto, som också tagits av min bror Gösta sommaren 1952, visar en del av fabriksanläggningen, sedd från öster. Man ser fabriksbyggnadens östra gavel. De två fönstren i nedervåningen tillhörde boden. Innanför de två övre fönstren fanns lagerutrymmen. Till höger om fabriksbyggnaden och sammanbyggd med den ser man det stora magasinet. De två fönstren där hörde till packboden. Till höger om det högra fönstret ser man de stora dubbeldörrar, som ledde till en genomfart genom huset. Man kunde köra igenom där med häst och vagn. På husets motsatta sida fanns därför likadana dörrar. Under de 2O år som gått från det att fabriksdriften lagts ner till dess fotot togs hade en del buskar och träd vuxit upp, så att man på fotot ej kan se resten av magasinsbyggnaden. Och en del mindre byggnader hade tagits bort, bland dem de tre lerhusen. Vedboden, som var byggd i samma stil, står dock kvar och kan ge en föreställning om hur de tre lerhusen såg ut med mycket låga sidoväggar och högt tak. Stora snuvan skymtar mellan magasins- byggnaden och vedboden. Ovanför vedbodstaket skymtar bostadsvillan. Infarten från byvägen till fabriksanläggningen fanns på den sida av fabriken och magasinet, som man ser på fotot. Den passerade alltså utanför magasinets dubbeldörrar och fortsatte rakt fram till lerhusen, som låg öster om infarten. Om man, sedan man passerat fabrikshuset, tog av åt höger, kom man till stallsbyggnaden. Innan man nådde så långt passerade man upplag i det fria för ved och virke. Stallsbyggnaden se6 här nedan. Foto 198O.

Längst till vänster fanns vagnboden. Alla tre fönstren hörde till stallet.

Sida 50.

 

På bilden härinvid ser man byvägen genom Boda från väster mot öster; Boda gata, som den brukade kallas. I fonden till höger syns fabriken med sin höga skorsten och den stora gran, som stod

på vägmarken omedelbart öster om den grind man gick genom, när man skulle till Morfars bostadsvilla. Till vänster om fabrikshuset skymtar en del av magasinsbyggnaden och till vänster därom "Stora snuvans" övervåning med ett gavelfönster. Innanför det fönstret fanns en snickareverkstad. Ytterligare något åt vänster och närmare fotografen ser man först ett brunnskar, hörande till arbetarbostädernas vattenbrunn, och därefter de fyra arbetarbostäderna, som låg på linje med sina åt söder vända framsidor. Brunnen låg mitt för mellanrummet mellan de tvA mittersta husen och därifrån ledde också en gemensam utfart till byvägen. Stenmurarna i förgrunden var i gott skick men kanske inte bland de bästa. Boda gårds byggnader låg ett kort stycke väster om den plats, där fotografen stod.

Här ser man de fyra arbetarbostäderna, fotograferade från fabriksområdet. Närmast Gustaf Jonssons, senare Faster Helens hus, därefter Anton 0lssons hus, sedan Carl Johan Kreüs hus, vilket

efter honom övertogs av Ruben Eriksson och hans hustru Ellen, samt längst bort Axel Lundströms hus. Husen var rätt lika varandra och alla från början röda, troligen målade med Falu rödfärg. Kreüs hus var dock något längre än de övriga. Till varje hus hörde en trädgård, som sträckte sig fram till stängslet mot byvägen. Norr om husen fanns uthus och hagmark, som hörde till husen. I förgrunden ser man den breda sandgång, som ledde från Morfars bostadsvilla till byvägen. Sandgången gick snörrät från villan till vägen. Den gick alltså mellan fabriksbyggnaderna och det till arbetarbostäderna hörande området. - Detta fotografi är taget sommaren 1952 och alltså tjugu år efter det att driften vid fabriken lagts ner. Det övre fotografiet torde vara taget omkring 1910.