Sida 12.
Kap. 3. Släkten Dam i Sverige och
de av Carl Dam m.fl. grundade fajansfabrikerna
Den svenska släktgrenen Dam har sin begynnelse i att Carl Erasmi Dam 1858 flyttade från Bornholm till Sverige för att bli teknisk ledare förr en fajansfabrik i Timmernabben (den del som kallades Tillinge) i Ålems socken, vilken planerats av en annan till Sverige inflyttad bornholmare, Henrik Lorentzen Hammer, född 1830 i Hasle på Bornholm. Hammer var en mångsidig uppfinnare och konstruktör men var - i motsats till Carl Dam - ej sakunnig när det gällde fajanstillverkning.
Ålems sockens husförhörslängd för åren 1858-60 (arkivnr A I:16) visar, att "fabriksidkaren Carl Erasmus Dam" med fami1j den l8 okt. l858 blev kyrkskriven på lägenheten Tillinge Fayencebruk, som låg på mark hörande till hemmanet Nyemåla nr 3 i Ålems socken. Det antecknades, att familjen inflyttat från Rönne. De medföljande familjemedlemmarna var enligt husförhörs1ängden hustrun Elisabeth Christine, född Anker, samt makarnas två barn, Hans Adolf Kristian och Carl Anker. Makarna hade gift sig på Bornholm 21 maj 1856. Såsom ovan nämnts var Carl Dam född 19 jan. 1835 i Rönne och Christine Dam 25 maj 1833 i Knuds församling (Knudsker). Hon var alltså nära två år äldre än maken. Sönerna var födda, Adolf 4 maj 1856 i Knudsker och Carl Anker 3 mars 1858 i Rönne. (Namnet Anker har alltså i Sverige stavats med k och ej såsom släkten gjort i Danmark med ch och Carl Dams namn Erasmi har förvanskats till Erasmus. Dessa stavningar har bibehållits i kyrkböckerna även, sedan familjen flyttat till andra orter.)
Carl Dam kom att i Sverige driva fajanstillverkning vid tre olika fabriker, den förut nämnda i Timmernabben samt en fabrik i Oskarshamn och en i Boda i Ålems socken. Beträffande fabrikerna i Timmernabben och Boda har jag hämtat uppgifter ur den av landsantikvarien Manne Hofren redigerade "Ålemsboken", tryckt i Kalmar 1949. Uppgifterna finns i en artikel med rubriken "Fajansindustrin i Timmernabben och Boda" (sid. 676-682). Några uppgifter om alla tre fabrikerna har .jag kun,nat hämta ur en av en sonson till H.L.Hammer, Karl Hammer, författad skrivelse till Kalmar läns fornminnesförening, dag- tecknad 12 febr. 1972. Sedan jag fatt person1ig kontakt med Karl Hammer, som varit kamrer och numera (1985) har ordinarie adress Kevingeringen 25, 1 tr, 182 33 Danderyd, men sommartid bor i Timmernabben, har jag av honom fått ytterligare ett antal värdefulla uppgifter. Beträffande fabriken i Oskarshamn har jag kunnat hämta uppgifter ur en annan av Manne Hofren redigerad bok med titeln "Oskarshamn 1856-1956. Historik.". 1 övrigt bygger min framställning huvudsakligen på egna forskningar och minnesbilder.
Sida
13.
Om Carl Dam, som vid ankomsten till Timmernabben år 1858 var endast 23 år gammal, sägs i Ålemsboken: "han hade redan som pojke kommit in i krukmakaryrket på hemön, gjorde sina gesäll- och mästarprov och var vid överflyttningen till Sverige en fullärd och skicklig keramiker." Hammer å sin sida hade enligt Ålemsboken redan 1858 upprättat en fullständig ritning till der byggnad, i vilken fajansfabrikationen skulle bedrivas, och det sägs vidare, att verksamheten i den byggnaden synes ha börjat år l859. I Ålemsboken lämnas vidare följande uppgifter: "Hammer och Dam blev kompanjoner och man satte igång en försöksverksamhet, som slog väl ut. Materialet var gul bornholmslera, som importerades. mönster och modeller hade Dam medfört och produktionen fick sålunda en rent dansk karaktär." Företaget benämndes Tillinge Fajence- och Terracotta-Fabrik.
I Ålemsboken har vidare – omedelbart efter uppgifterna om Carl Dams inflyttning till Timrnernabben 1858 – antecknats, att samma år från Bornholm till Timmernabben inflyttat "fabrikanten" Lars Jens Peter Jörgensen, född i Rönne 1836, och några gesäller, bland dem Jacob Jensen Westh, född i Rönne 1834, samt att år 1860 anlänt ytterligare två i Rönne födda fajansarbetare. Den ene av dem var gossen Ludvig Hjalmar Gregersén, född 1846.
Karl Hammer säger i sin förutnämnda skrivelse till fornminnesföreningen, att jämte H.L.Hamrner och Carl Dam även Jörgensen var delägare i fabriksföretaget samt att utöver dessa tre fanns ytterligare två delägare, nämligen lagmannen J.P.Berg i Råsnäs (en herrgård något norr om Timmernabben) samt konsuln P.Deurell i Oskarshamn. De två sistnämnda, som ej var sakkunniga i fajanstillverkning, hade satsat pengar i företaget och Berg hade hand om fabrikens huvudkassa.
Sedan det visat sig, att fabrikationen vid Tillingefabriken blev lönsam, uppkom fråga om utvidgning av rörelsen. I valet mellan att bygga ut den redan befintliga anläggningen i Timmernabben och att bygga en ny fabrik på annan ort stannade man för att utvidgningen skulle ske genom anläggande av en filialfabrik i Oskarshamn. De fem bolagsmännen skrev därför ett nytt bolagskontrakt, dagtecknat den 8 maj 186), vilket i väsentliga delar återgivits i Oskarshamns Rådhusrätts lagfartsprotokoll för den 16 jan. 1869 i dess § 9.
Enligt detta kontrakt var alltså bolagsmännen desamma som i Tillinge Fajence-och Terracotta-Fabrik, nämligen Berg och Deurell samt H.L.Hammer, Lars Jörgensen och Carl Dam. Det nya bolagets namn blev Oscarshamns Fayence fabriks aktiebolag. Kontraktet visar vidare, att Berg och Deurell från början satsade de pengar, som erfordrades för företaget. Hammer och Jörgensen skulle sedan till dem betala för sina andelar. I kontraktet stadgades vidare ordagrant följande: "Beträffande däremot bolagsmannen C.E.Dam, som såväl öfver den nu till anläggning ifrågavarande fabriken som öfver den vid Tillinpe varande skall hafva uppsyn, så vilja bolagsmännen utan ersättning till honom afstå en femtedel i Oscars-
Sida
14.
hamns fabrik sedan bolagsmännen Jörgensen och Hammer guldit hela sin för fabriksnrlägningen uppkommande skuld till Berg och Deurell jämte föreskrifver, ränta och provision, i händelse herr Dam intill dess fortfar att vara föreståndare för denna och Tillinge fayence fabrik. – Under tiden må icke herr Dam hafva någon eganderätt till Oskarshamns fabriksanläggningen, men såsom ersättning för den omtanke och verksamhet bolaget af honom påräknar årligen i likhet med öfriga intressenterna dela fabrikens vinst och ansvara för dess förluster."
Oskarshamns Rådhusrätt meddelade den 21 aug. 1865 fasta (motsvararde senare tiders lagfart) för Oscarshamns Fayence fabriks aktiebolag på den för fabriksdriften förvärvade fasta egendomen, utgörande dels hela tomten svarta nr 168, innehållande 2.$91 kvadratalnar, dels 12 kvadratalnar av svarta nr 166, dels 362 kvadratalnar av svartq nr 166 a, dels 1.59) kvadratalnar av svarta nr 167, dels 312 kvadratalnar av svarta nr 169 och dels 2.055 kvadratalnar av fastigheten nr XII. Dessa markområden låg intill varandra och innehöll alltså sammanlagt 6.725 kvadratalnar, vilket motsvarar ungefär 2.$74 kvadratmeter. På detta område byggdes fabriken. med hänsyn till att fasta meddelades i augusti 1865 och denna måste ha föregåtts av tre s.k. uppbud vid radhusrätten kan köpet ej ha skett senare än omkring årsskiftet 1864/65. Troligen hade det skett tidigare. Ordet svarta i fastighetsbeteckningarna syftade på tomtnummer med svart färg på en fastighetskarta. Tomtnumret XII, alltså med romerska siffror, hade tillkommit i annat sammanhang.
Jörgensen blev driftsledare för fabriken i Oskarshamn och han flyttade därför från Timmernabben till Oskarshamn på hösten 1863. Fabrikationen synes ha kommit i gäng redan före utgången av det året. H.L.Hammer och Carl Dam bodde kvar i Timmernabben. Emellertid avled Jörgensen redan den 27 okt. 1864. Enligt död- och begravningsboken för Oskarshamn var dödsorsaken sockersjuka. Carl Dam måste då helt övertaga ledarskapet för den nya fabriken och blev därigenom tvungen att vistas huvudsakligen i Oskarshamn.
H.L.Hammer hade tydligen ej uppgivit tanken på det förut diskuterade alternativet att bygga en större fabrik i Timmernabben. År 1865 bildade han tillsammans med andra personer, av vilka de flesta bodde i Timmernabben, ett nytt bolag för fajanstillverkning med namnet "Tillinge Nya Fabrik" och uppförde för detta bolag en ny fabriksanläggning helt nära 1858 års fabrik. Den nya anläggningen kröntes av den stora väderkvarn, som alltjämt står kvar. I det nya bolaget var Carl Dam ej delägare. Det nya fabriksbolaget synes ha kommit igång med sin verksamhet i början av år 1866. Bolaget fick såsom driftsledare bornholmaren P.G.A.Kofoed, som också blev delägare i bolaget. Enligt Karl Hammer fortsattes troligen driften vid den ursprungliga fabriken i Tillinge
Sida
15.
även någon tid efter det att den nya fabriken börjat sin verksamhet. Troligen hade man kvar ett lerlager, som borde utnyttjas, och ett varulager fanns kvar fortfarande 1868. Carl Dam måste då alltjämt ha varit driftsledare för den gamla fabriken och hade dessutom slutgiltigt övertagit chefskapet för fabriken i Oskarshamn. Under det att han sålunda skötte två fabriker måste han ha rest mycket mellan Timmernabben och Oskarshamn, kanske ibland sjövägen men säkerligen för det mesta i hästdroska, på vintern släde. Han hade kvar familjebostaden i Timmernabben till på eftersommaren 1868.
Av kartor över Oskarshamn, som finns på Kalmar läns överlantmäterikontor i Kalmar, samt av en utredning som sammanställts på stadsingenjörskontoret i Oskarshamn 1972 och som fått titeln "Döderhultsvik och Oskarshamn 1695-1895" framgår, att fabriksfastigheten i Oskarshamn var belägen vid Warfsgatan i kvarteret Triton. Här vidfogade fotografier, som tagits 1925, då fabriksbygg-naden alltså alltjämt är kvar, visar att byggnaden låg cirka 8 meter väster om det först i början av 1900-talet tillkomna stationshuset för Nässjö-Oskarshamns järnväg. Järnvägen öppnades dock för trafik redan 1874 och alltså samma år som familjen Dam flyttade till Boda.
Av kartorna och fotografierna framgår också, att på fabriksområdet fanns två bostadshus av villatyp, och i något av de husen måste familjen Dam ha bott under sin tid i Oskarshamn, eftersom familjen var skriven på fabriksfastigheten.
I Oskarshamns husförhörslängd för aren 1861-69 (l I;2) ner på pag. 171 under rubriken "Fayence Fabriks Bolag" antecknats – förutom familjen Dam, som inflyttat 1868 – de i Ålemsboken omnämnda Jörgensen, Westh och Gregersén. Dessa tre hade inflyttat från Ålems socken 1861. Jörgensen angavs vara fabrikör. En dansk verkmästare H.P.Andersen hade inflyttat till fastigheten 1864. Därutöver hade till fastigheten inflyttat tre svenska fajansarbetare från Ålem och två danska, som kommit från Bornholm. Att så många kunnat vara skrivna på fabriksfastigheten tyder på att fabriksbyggnaden innehållit bostäder.
Carl Dam blev 1865 på grund av innehållet i bolagskontraktet ägare till 1/5 av fabriksbolaget med vad därtill hörde i fast egendom samt lager, inventarier och fordringar men med skyldighet att svara för 1/5 av bolagets skulder. Och genom ett köpebrev den 5 dec. 1868 köpte han av Berg dennes femtedel i samma egendom. Första uppbud 4, de sålunda förvärvade 2/5 av den fasta egendomen beviljade rådhusrätten honom den 18 jan. 1B69 under g 9. Och den 28 juni 1869 erhöll han fastebrev å sina två femtedelar.
Nyssnämnda lagfartsprotokoll den 18 jan. 1869 visar i §§ 8 och 9, att inte endast Jörgensen utan även H.L.Hammer försvunnit såsom bolagsman i fabriks-
Sida
16.
företaget i Oskarshamn. Av nämnda protokoll framgår nämligen, att Deurell gjort konkurs och att han då ägt 3/5 av fabriksbolaget. Han måste därför ha köpt Jörgensens och H.L.Hammers andelar. Hans konkursbo sålde dessa tre femtedelar till fabrikören H.Hoffman i Oskarshamn genom ett den 8 maj 'I8o8 dagtecknat köpebrev. Hoffman hade ropat in denna andel vid offentlig auktion den 15 april 1868. 1örsta uppbud på den i köpet ingående fasta egendomen meddelade rådhusrätten honom den 16 jan. 1869, och han erhöll fasteb ev senare samma år. Enligt Hofréns bok om Oskarshamn drev Hoffman gelbgjuteri, segelsömmeri och repslageri. Han synes inte ha varit fackman när det gällde fajanstillverkning.
Genom det nyssnämnda köpebrevet den 8 maj 1868 sålde konkursboet till Hoffman även Deurells 1/3 i "fayencefabriken i Tillinge, bestående av hus, lager, inventarier och fordringar". När Berg genom det förutnämnda köpebrevet den 5 dec. 1868 till Carl Dam sålde sin 1/5 i Oskarshamnsföretaget sålde han till Carl Dam även sin 1/3 i "lager, fordringar och inventarier till den nu nedlagda Tillinge fabrik". Intressant är här, att ordet "hus" ej nämnes i köpebrevet den 5 dec. men däremot i köpebrevet den 8 maj 1868. Dessutom framgår, att rörelsen i 1858 4rs fabrik i Tillinge ej längre drevs den 5 dec. 1868, men det sägs ej något i köpebrevet den 8 maj, att rörelsen blivit nedlagd. Och Ålems husförhörslängd för åren 1861-69 (A I!17) visar, att utflyttningsbetyg uttagits för Carl Dam och hans familj den $1 aug. 1868 för flyttning till Oskarshamn.
Karl Hammer har gjort sig till tolk för den uppfattningen, att H.l.Hammer, på vars mark 1858 års fabrik blivit byggd, köpt fabriksanläggningen sedan driften där lagts ner och därefter låtit riva fabriken. Denna uppfattning förefaller sannolik. Det är då och med hänsyn taget till uppgifterna i de två ovannämnda köpebreven och Carl Dams utflyttningsdag sannolikt, att Carl Dam drivit 1858 års fabrik i Tillinge till någon gins under våren eller sommaren 1868.
När familjen Dam flyttade från Timmernabben till Oskarshamn, hade familjen bott i Timmernabben ungefär tio år. Det hus familjen bott i där finns fortfarande kvar. Det är ett enfamiljshus i ett och ett halvt plan, som ligger ett kort stycke norr om fajansfabriken vid östra sidan av gamla landsvägen mot Mönsterås och Oskarshamn. lär Carl Dam köpte Bergs 1/5 i Oskarshamnsbolaget genom köpebrevet den 5 dec. 1868 betalade han Berg genom att till honom överlåta sitt "å ägorna till nr $ Nyemåla uppförda hus jämte tillhörande besittningsrätt till planen under vissa år".
Sedan familjen bodde i Timmernabben fick Carl Dam och Christine Dam ytterligare fem barn, nämligen (enl. husförhörslängderna A I:16 och 17):
Sida
17.
Mathilda Juliana Christina, född 4
jan. 1860,
Helena Maria, född 11 nov. 1861,
Anna Elisabeth, född 19 okt. 1863,
Augusta Erasmina, född 9 aug. 1865, och
Karen Maria, född 29 aug. 1867.
Sedan familjen på
eftersommaren 1868 flyttat till Oskarshamn, fick makarna Dam där två barn, nämligen (enligt husförhörslängden A
I:4):
Åthilda Chatarina, född 24 akt. 1869, som blev kallad Trina, och
Sara Juliana Christina, född 6 aug, 1873, som blev kallad Stina.
I sistnämnda husförhörslängd är också antecknat, att barnamodern Christine Dam avled den 2$ aug. 1873 och allts' kort efter sista barnets födelse. I död- och begravningsboken anges som dödsorsak: barnsäng. Där har också noterats, att hon begravts i
Ålem den 28 aug. 1873.
_______________
Efter Carl Dams köp av Bergs andel i Oskarshamnsbolaget i dec 1868 fanns bara två delägare i i bolaget, nämligen Hoffman till
3/5 och Carl Dam till 2/5. Fabriksdriften i Oskarshamn blev nedlagd senast i samband med att Carl Dam med familj flyttade till Boda i september 1874. Karl Hammer har upplyst, att han "läst någonstans” att marken, där fabrikens
vattentäkt låg, exproprierats för Nässjö-Oskarshamns järnväg. Jag har också i min ungdom hört någon i familjen Dam säga, att fabriken blivit nedlagd på grund av att den förlorat sin vattentäkt och inte kunnat få vatten på annat sätt. För
slamning av leran fordrades ju mycket vatten. Slutligen har jag i sept. 1985 funnit en uppgift i Oskarshamns stadsbibliotek, att det varit byggandet av Nässjö-Oskarshamns järnväg , som berövat fabriken dess vattentillgång. Järnvägen öppnades för trafik 1874
såsom ovan nämnts. Orsaken till
fabriksnedläggningen synes därmed klarlagd.
_______________
Carl Dam och hans barn utom sonen Carl Anker, som blev kvar i Oskarshamn, flyttade enligt
Oskarshamns husförhörslängd
A I:4 från staden till Ålems församling den 4 sept. 1874. I Ålems husförhörslängd för åren 1869-79
(A I:19) har de antecknats såsom inflyttade den 18 sept. 1874 och då blivit skrivna
i Boda.
Flyttningen till Boda var sedan länge förberedd. Boda gård hade Carl Dam och hans hustru Christine köpt redan genom köpekontrakt den 20 aug. 1870 och köpebrev samma dag. Och då hade de dessförinnan gemensamt varit och sett på gården. Den bestod enligt fastighetsbokföringen noga taget av två fastigheter, 1/4 mantal Boda nr 1 och 1/4 mantal Boda nr 2, senare registrerade såsom Boda 1:2, och 2:2. Fastigheterna låg i sambruk med gemensamma byggnader.
Sida 18.
Det pris de fick betala var 23.000 riksdaler riksmynt och tillträdesdagen var den 14 mars 1871. Säljare var en riksdagsman Gustaf Jonsson i Skeppentorp (Skäppentorp enligt moderniserad stavning) och hans hustru. De hade ropat in gården på en konkursauktion 13 mars 1868 för endast 12.400 riksdaler riksmynt och gjorde sig alltså en god förtjänst vid försäljningen. Stranda häradsrätt beviljade makarna Dam första uppbud på fastigheterna den 16 jan. 1871 och fasta den 16 jan. 1872.
Det har berättats, att makarna Dam, när de före köpet besökt gården, suttit i en björkbevuxen hage, belägen något söder om gårdsbyggnaderna och kallad Kullen, ocn därifrån sett ut över gårdens ägor och byggnader. Tragiskt nog fanns Christine ej längre i livet, när familjen 1874 flyttade till Boda. Björkkullen, där makarna suttit tillsammans 1870, blev för Carl Dam en påminnelse om Christine och han kallade den därför ”Christine minne".
Makarna Dam förberedde alltså flyttningen från Oskarshamn mindre än två år från det att de flyttat dit och drygt fyra år innan familjen flyttade till Boda, Den troligaste orsaken därtill var, att planeringen för Nässjö-Oskarshamns järnväg redan under första halvåret 1870 fortskridit så långt, att man kunde förutse, att fajansfabriken i Oskarshamn några kr senare skulle genom järnvägsbygget berövas sin vattentäkt och kanske också det för slamningsanläggningen begagnade området. Någon ny lösning för i vart fall vattenfrågan synes inte ha stått till buds. I det läget var det mycket betydelsefullt för Carl Dam, att han kunde få ut arvet efter sin 1868 avlidne far, hotellägaren Adolph Müller Dam i Rönne. Han fick därigenom möjlighet att köpa mark och på den bygga en fajansfabrik, som han ensam blev ägare till.
Valet av just Boda gård för den nya fabriken kan ha haft flera orsaker. Gården erbjöd en god familjebostad och låg i en vacker trakt. Avståndet till en ångbåtsbrygga, den vid Saltor, var inte mera än tre kilometer. Bryggan kunde användas bland annat när det kom fartyg med lera från Bornholm och när fabrikens produkter skulle sändas till köpare med bit. Köpingen Pataholm lik ännu litet närmare. Trots att den hade liten folkmängd var den under senare hälften av 1800-talet en livlig handels- och sjöfartsort (Manne Hofrén i boken "Pataholm", tryckt 1946). I den mån man inte kunde använda sjötransporter var man visserligen i Boda hänvisad till att köra ut varorna med häst och vagn. Men sådant hade Carl Dam varit van vid både i Timmernabben och Oskarshamn. Och om man köpte en bondgård och byggde fabrik på den, hade man ju ändå hästar och vagnar, som kunde användas för fabrikens behov. Järnväg fick Ålem först 1897, då Kalmar-Berga järnväg med station i Ålem öppnades för trafik. Men järnvägen Nässjö-Oskarshamn var såsom ovan nämnts klar redan 1874, och till någon station vid den, exempelvis Berga, kunde man köra med häst och vagn. Aven från Kalmar fanns från 1874 järnväg inåt landet. Man
Sida 19.
kunde också påräkna, att köpare kom till fabriken för att där göra sina affärer och taga varorna med sig.
Karl Hammer har i sin förutnämnda skrivelse pekat på ytterligare några fördelar för Carl Dam att förlägga fajansfabriken till Boda. Den ena var, att i trakten fanns god tillgång till billigt vedbränsle. Det gick åt mycket ved vid bränning i fabrikens ugn. Vidare kunde en fabrik i Boda ha ett visst samarbete med fabriken i Timmernabben. Särskilt var det betydelsefullt, att man kunde samordna sina lertransporter från Bornholm, eftersom fabrikerna var för sig ofta hade behov av mindre poster än hel skutlast.
Carl Dam har säkerligen börjat planera för fabriken i Boda så snart han och hans hustru köpt gården. Mera påtagliga blir hans planer 1873. Det året del tog han i åtgärder för att ångbåtsbryggan vid Saltor skulle sättas i stånd. (Se nästa stycke). Vidare framgår av Ålems husförhörslängd A I:19, att fajansarbetaren Carl Johan Kreü, som var anställd vid fabriken i Oskarshamn och senare blev arbetsbas vid fabriken i Boda, blev kyrkskriven i Boda redan den 18 sept. 1873 och alltså jämnt ett år före familjen Dam. Detta måste be tyda, att uppförandet av fabriken i Boda påbörjats senast 1873.
Manne Hofrén har i sin nyssnämnda bok "Pataholm" skrivit om angelägenheter, som var gemensamma för invånarna i Pataholms köping under senare delen av 1800-talet. Han har skrivit bland annat följande: "På 70-80-talen var också underhållet av ångbåtsbryggan vid Saltor en sådan gemensam angelägenhet. För att kalmarsundsbåten fortfarande skulle kunna anlöpa Saltor måste t.ex. 1873 en större reparation ske på bryggan; medel därtill anskaffades genom aktieteckning, vartill C.J.Hullgren, Carl Dam, N.Lagerhamn och C.A.Eneman inbjuda. Som uppsyningsman vid Saltor fungerade vid denna tid J.G.Petterson, som vägrade att ta betalt för arbetet." (C.J.Hullgren var far till konstnären Oscar Hullgren och J.G.Petterson var bror till min mormors mor.)
När uppbrottet från Oskarshamn var nära förestående sålde Carl Dam för sig och sina barn, som genom moderns död blivit ägare till hälften av egendomen i boet, de två femtedelar, som tillhörde familjen utav den fasta egendom, som enligt vad ovan angivits användes för fabriksdriften i Oskarshamn. Köpare var förutnämnde Hoffman, som ju förut ägde återstående tre femtedelar. Köpebrevet var dagtecknat den 21 nov. 1873. Det tog dock tid innan rådhusrätten beviljade uppbud enligt detta köpebrev. I egenskap av förmynderskaps-domstol hade rådhusrätten att kontrollera, att köpeskillingen för barnens andel var godtagbar. Rådhusrätten ansåg, att den sålts för billigt, och Hoff man blev därför tvungen att öka köpeskillingen för den andelen, innan han slutligen den 27 april 1874 fick första uppbud på köpet. Fastebrev fick han den 21 sept 1874.
Sida 20.
Makarna Dams son Carl Anker Dam, som 1874 fyllde 16 år, blev kvar i Oskarshamn, när familjen i övrigt flyttade till Boda. Såvitt man kan förstå av husförhörslängden var han till en början inackorderad hos en bokhandlare-familj. Han gifte sig 23 nav. 1880 med Hulda Amanda Landberg, född i Kalmar den 10 maj 1858, och makarna bosatte sig i samband därmed på fastigheten nr 396 i Oskarshamn. Carl Anker var vid den tiden bokhållare, sedan handlande och slutligen skeppsmäklare. Makarna fick under åren 1882-1904 åtta barn, de sju äldsta flickor och den yngste en pojke. Alla föddes i Oskarshamn. Familjen flyttade vid flera tillfällen inom Oskarshamn och 1915 till Stockholm. – Äldsta dottern Elisabeth, kallad Lisa och född 15 sept. 1882, fick genom äktenskap släktnamnet Werdenhoff, och det är alltså hon som skrivit det i kap. 1 här ovan under nr 3 omtalade släktregistret. Dottern nr 2, Maria Lovisa, kallad Maja, fick genom äktenskap släktnamnet Fromm och blev mor till Eva, gift Wahlbeck, och Marja, gift Ahlström. En yngre syster till Lisa och Maja var Anna, gift Broms. Hon grundade och drev "Anna Broms skola" i Stockholm, vars mest kända elev blev dåvarande kronprinsen Carl Gustaf, sedermera konung med namnet Carl XVI Gustaf. Den kände sångaren och musikern Staffan Broms är son till Anna Broms.
Ned till Boda var alltså – förutom Carl Dam själv - hans son Adolf och alla hans sju döttrar. Adolf fyllde 18 år flyttningsåret 1874 och döttrarnas ålder var från 1 till 14 år. Adolf var alltså i sådan ålder, att han bör ha kunnat biträda sin far både i jordbruket och på fabriken. Även de äldsta
av döttrarna bör ha kunnat vara till hjälp för honom med varjehanda. Men
det är uppenbart, att Carl Dam hade stort behov av hjälp därutöver med de traditionellt kvinnliga sysslorna i hemmet och för att klara av döttrarnas behov av olika slag, inte minst deras utbildning. Den enda upplysning i den delen, som står mig till buds, är att han anställde en lärarinna Ernestine Adolfine Amalia Francke, kallad Malchen och född i Uddevalla den 3 dec. 1850. Hon blev kyrkobokförd i Boda hos Carl Dam den 20 okt. 1881 efter att närmast därförut ha varit skriven i Uppsala domkyrkoförsamling. Det är dock möjligt eller rent av troligt, att hon redan före kyrkskrivningen i Boda vistats där en längre tid, kanske flera år. Ingen företrädare till henne finns antecknad i kyrkböckerna. Carl Dam gifte sig med henne och de fick tillsammans ett barn Carl Vilhelm, kallad Ville. Han föddes gen 31 aug. 1883. Malchen avled redan den 7 april 1890. Enligt Ålems död- och begravningsbok F:2 var dödsorsaken lungsot. Därmed blev Carl Dam vid 55 års ålder änkeman för andra gången. Han gifte sedan inte om sig.
Sonen Adolf gifte sig den 12 juni 1881 med Josefina Wilhelmina Nilsson,
Sida 21.
kallad Fina och född i Mönsterås den 2 okt. 1851. Hennes mor var Maria Christina Petersson, född 1828 och syster till sedermera sjö kaptenen, skeppsredaren och trävaruhandlaren Johan Gust. Petersson i Pataholm, som nämnts här ovan i samband med Saltors brygga. Modern gif te sig senare med en styrman Eric Johan Nilsson i Kalmar, född 1833, och Fina fick därigenom efternamnet Nilsson. Av någon anledning trivdes Fina inte i hemmet i Kalmar, och begav sig därför på eget bevåg därifrån. Hon gick till fots den drygt 3 mil långa vägen från Kalmar till Pataholm, där hon blev omhändertagen som fosterdotter hos sin morbror Johan Gust. Petersson och hans hustru Johanna. Hon blev kyrkskriven hos dem först den 16 april 1876 när hon var nästan 25 år gammal. Men hon hade kommit dit många år tidigare. Adolf och Fina träffades för första gången vid en fest, troligen en danstillställning, i festsalen en trappa upp i makarna Peterssons bostadshus vid Torget i Pataholm. Och det var makarna Petersson som i egenskap av fosterföräldrar höll bröllopet, till vilket Adolfs syster Anna var inbjuden som värdinna enligt ett bevarat inbjudningskort.
Adolf och Fina fick endast ett barn, dottern Maria Christina Juliana, kallad Nana (= min mor). Hon föddes i Ålems församling den 8 aug. 1883 och alltså i samma månad som halvfarbrodern Ville.
Adolf med familj bodde till en början vid gården i Boda, med största sannolikhet i det hus, som alltjämt finns kvar och som ligger cirka 25 meter söder om mangårdsbyggnaden och med ena gaveln mot ägovägen till den förutnämnda björkbevuxna "Kullen". När bostadsvillan vid fabriken blivit byggd flyttade familjen dit. Att döma av en anteckning i husförhörslängden för åren 1886-95 (A I:24) synes flyttningen till fabriksvillan ha skett något av de år, som den längden omfattar. Det upplägg, på vilket Adolfs familj antecknats, pag. 34, har nämligen från början endast haft rubriken "Boda nr 1", men senare har tillskri vits namnet på den fastighet, som i augusti 1882 genom avsöndring bil dats för fabriken, "Fabriksplanen nr 1". På upplägget har antecknats endast Adolfs familj och hos familjen kyrkskrivna personer.
Där har sålunda antecknats två lärarinnor, som anställts för Nanas undervisning, först Elin Cecilia Maria Kulin, som var född 1868 och som kom till Boda 1894 och lämnade Boda 1895, och därefter Alfhild Björkegren, som också var född 1868 och som blev skriven i Boda på hös ten 1896 och antecknad såsom utflyttad därifrån på hösten 1897. Dessa lärarinnor undervisade säkerligen också Ville, som bodde vid gården. Alfhild Björkegren flyttade på äldre dagar - långt efter hennes
Sida
22.
Bodatid - till Linköping, där hon ofta var gäst i Nisse och Nana Baumgardts hem vid Apotekaregatan 8. Även jag
lärde då känna henne. (Hennes persondata är här antecknade från Ålems församlingsbok för åren 1896-1910, A II:1)
Av Carl Dams döttrar blev endast Anna varaktigt kvar i Boda. De övriga sex flyttade i samband med giftermål från Boda sålunda:
Mathilda 1883, då gift med trafikchefen och stationsinspektoren vid Nässjö-Oskarshamnns järnväg Axel Wiedeman, Oskarshamn,
Helena under senare delen, av 1880-talet i samband med att hon gifte sig
med trävaruhandlaren August Ankarberg, Timmernabben,
Maria 1890, då gift med fullmäktigen Fredrik Michelsen, Köpenhamn,
Trina 1891, då gift med handlanden Oscar Nilsson, Ålem,
Augusta 1892, då gift med försäkringsinspektören Emil Bohm, Stockholm,
samt
Stina 1896 eller 1897 i samband med att hon gifte sig med handlanden Sam Månsson, Karlskrona.
Sedan Stina flyttat senast år 1897 hade alltså Carl Dam utav sina tio barn kvar i Boda endast Adolf, som bodde i fabriksvillan, samt Anna och Ville, som bodde vid gården. Augusta återvände dock till det gamla hem-net vid gården 1902, sedan hennes äktenskap misslyckats, och hade då med sig fyra barn. Hon kom sedan att bli kvar där under lång tid. Även Trina återvände dit, sedan hon blivit änka, och bodde vid gården åt-skilliga år. Det var dock efter Carl Dams död.
Carl Dam själv bodde kvar i mangårdsbyggnaden vid gården så länge han levde. Han avled den 17 maj 1912(av ålderdomssvaghet enligt död- och begravningsboken).
____________
Hur släkten Dam grenat ut sig i Sverige och genom Maria Dam tillbaka till Danmark kan läsas i Nils Bohms släktregister.
____________
Såsom förut här har antecknats meddelade Stranda häradsrätt den 16 jan. 1872 fasta för Carl Dam och hans hustru Christine på 1/4 mantal Boda nr 1 och 1/4 mantal Boda nr 2. Christine Dams frånfälle den 23 aug. 1873 aktualiserade lagfartsfrågan på nytt. Genom arveskifte den 3 sept. 1874 tillskiftades Carl Dam hälften av fastigheterna i giftorätt under det att barnen såsom arv efter modern tillskiftades den andra hälften. Denna hälft köpte Carl Dam av barnen genom ett auktionsförfarande den 25 april 1878. För tiden fr.o.m. den l jan. 1876 avskaffades de gamla reglerna
Sida 23.
om uppbud och fasta och ersattes av ett enklare system, som endast kallades lagfart. Efter ansökan den 27 okt. 1879 (§§ 43 och 44 i lagfartsprotokollet) meddelade Stranda häradsrätt den 19 jan. 1880 (§§ 4 och 5 i lagfartsprotokollet) lagfart för Carl Dam dels på 1/8 mantal Boda nr 1 och 1/8 mantal Boda nr 2 på grund av giftorätt enligt arv skiftet, dels på återstående 1/8 mantal Boda nr 1 och 1/8 mantal Boda nr 2 på grund av auktionsköpet den 25 april 1878.
Det synes tidigt ha varit uppgjort mellan Carl Dam och hans son Adolf, att Adolf så småningom skulle övertaga fajansfabriken. Redan genom ett köpebrev den 4 febr. 1882 och en "likvidhandling" samma dag sålde Carl Dam till Adolf 1/4 av fajansfabriken med därtill hörande område samt 1/4 av fabrikens inventarier, lager, materialier och utestående fordringar för en summa av 5.500 kronor. Denna summa skulle anses betald dels till ett belopp av 1.500 kronor genom att Adolf övertog betalningsskyldigheten för 1/4 av fabrikens skulder, dels genom att 1.300 kronor kvittades mot Adolfs fordran på fadern för innestående mödernearv och dels genom att återstoden, 2.700 kronor, ansågs såsom förtida arv efter Carl Dam själv. Denna affär hade tyvärr det felet, att den inte kunde läggas till grund för lagfart för Adolf. För att lagfart skulle kunna beviljas fordrades, att hela fabriksområdet avskildes till att bilda en särskild fastighet, en avsöndring, och detta kunde på den tiden inte ske på annat sätt än genom att hela området såldes. Att man sålde en kvotdel räckte inte.
För att komma ur denna svårighet sålde då Carl Dam genom ett köpebrev den 1 aug. 1882 till Adolf hela det till fabriken använda området, inklusive område för en blivande fabrikörsvilla och de uppförda fabriksbyggnaderna. Området innehöll 2 hektar, 69 ar och 50 kvm. Köpeskillingen angavs till 5.000 kronor. En sådan försäljning innebar enligt då gällande rätt, att en avsöndring till särskild fastighet skedde under förutsättning att länsstyrelsen fann överlåtelsen laglig. Länsstyrelsen i Kalmar län godkände överlåtelsen och fastställde avsöndringen genom beslut den 9 aug. 1882. Därvid åsattes den nybildade fastigheten namnet "Fabriksplanen nr 1". På denna fastighet fick Adolf lagfart genom beslut av Stranda häradsrätt den 16 mars 1885. Man dröjde alltså ganska länge med att söka lagfart. Avsikten med hela detta förfarande var ju emellertid inte, att Adolf skulle bli ägare till hela fabriksfastigheten. För att neutralisera den oönskade effekten sålde därför Adolf genom ett köpebrev den 11 akt. 1888 tillbaka till sin far 3/4 av fastigheten Fabriksplanen nr 1 för 3.750 kronor, motsvarande 3/4 av 5.000 kronor. Och på grund av den köpehandlingen meddelade Stranda häradsrätt den 29 okt.
Sida 24.
1888 lagfart för Carl Dam på 3/4 av fastigheten. Adolfs lagfart den 16 mars 1885 kvarstod såvitt gällde 1/4 av fastigheten. Några likvider har uppenbarligen inte utgivits i anledning av de två köpebreven den 1 aug. 1882 och den 11 okt. 1888.
Slutligen sålde Carl Dam genom köpebrev den 22 aug. 1893 till sonen Adolf, som då betecknades såsom fabrikör, sin andel eller 3/4 i "Boda Fayencefabrik med därtill hörande avsöndrad jordplan, benämnd Fabriks-planen", ävensom sin andel i "alla till fabriken hörande inventarier, materialier och lager" för en summa av 9.100 kronor. I ett samtidigt upprättat köpekontrakt kar. man se, att köpesumman skulle betalas på ett säreget sätt och att Carl Dam också förbehållit sig att under sin återstående livstid få till sig utbetalt "3/4 av den nettovinst fabriksrörelsen årligen kunde lämna". Köpesumman å 9.100 kronor skulle inte betalas till Carl Dam själv. I stället skulle Adolf betala den till sina syskon utom Carl Anker och Anna enligt följande:
till systern Mathilda ett år efter faderns död kr. 1.300:-
till systern Helena två år efter faderns död kr. 1.500:–
till systern Augusta tre år efter faderns död kr. 1.500:-
till systern
Maria fyra år efter faderns död kr. 1.500:-
till systern Trina fem år efter faderns död kr. 1.300:- och
till systern Stina sex år efter faderns död kr. 1.300:- samt
till halvbrodern Ville, då han uppnådde myndig ålder 1.300:–
(Obs. att summan 1.300 kr motsvarade vad Adolf tillgodoräknats som mödernearv vid ahs köp 1882 av 1/4 utav fabriken med tillhörande område m.m.) Eftersom Carl Dam levde till 1912 blev det Ville, som först fick ut sina pengar. Han tycks ha begagnat sig av dem för att emigrera till USA. Han utvandrade dit 1905 efter att ha utbildat sig till konstnär, målare.
Att Morfars bror Carl Anker Dam inte skulle ha någon betalning i anledning av Morfars övertagande av fabriken måste ha berott på, att Carl Anker redan förut fått ut sitt mödernearv, kanske även ett förtida arv efter fadern, som han kan ha behövt, då han skulle starta rörelse som skeppsmäklare. Att Anna inte heller skulle ha någon betalning av Morfar berodde naturligtvis på att hon fick överta Boda gård.
På grundval av köpebrevet den 22 aug. 1893 meddelade Stranda häradsrätt den 4 sept. 1893 under nr 27 lagfart för Morfar på 3/4 av fastigheten Fabriksplanen nr 1. Han var därefter lagfaren ägare till hela fastigheten med därå befintliga byggnader och anläggningar, dock ej fyra mindre bostadshus med tillhörande uthus, vilka uppförts av fajansarbetare på den del av fastigheten, som låg utmed byvägen väster om fabriksbyggnaderna.
Sida 25.
Genom köpebrev den 22 aug. 1893, samma dag som morfar köpte 3/4 av fabriksfastigheten, fick hans syster Anna av fadern Carl Dam köpa Boda gård för 20.000 kronor. Samtidigt fick hon köpa inventarier och lösegendom för 3.400 kronor. Stranda häradsrätt meddelade lagfart på fastighetsköpet den 4 sept. 1893 under nr 26. När Anna sålunda köpte går den hade alla hennes systrar utom den yngsta, Stina, redan lämnat Boda i samband med giftermål.
Bostadsvillan vid fabriken byggdes i den nordligaste delen av fastigheten Fabriksplanen nr 1. Den var sannolikt färdig senast vid tiden för ovannämnda två köpebrev den 22 aug. 1893. Strax norr om villan började en till Boda gård hörande skogbevuxen beteshage. Så långt som jag kan minnas tillbaka fanns emellertid inte något gränsstängsel där utan gränsstängslet fanns ett gott stycke nordligare. Morfar brukade alltså ett större område än han hade lagfart på. Troligen hade någon uppgörelse träffats muntligen om detta, men någon skriftlig handling, som kunde läggas till grund för avsöndring och lagfart, fanns inte. Detta observerades tydligen vid boutredningen efter Mormor, som avled den 2 mars 1918. Morfar köpte därför genom en köpehandling den 10 juni 1918 tillskottsområdet, som innehöll 4570 kvm, av sin syster Anna för 100 kronor. På grund av köpehandlingen fastställde länsstyrelsen avsöndring av området den 9 sept. l918 och gav därvid den nybildade fastigheten namnet "Fabriksplanen nr 2". Stranda häradsrätt meddelade därefter den 24 okt. 1918 lagfart på fastigheten för Morfar. När jordregistret upplades, fick fastigheterna Fabriksplanen nr 1 och 2 registerbeteckningarna Boda 1:4 och 1:6. Båda var avsöndrade från Boda 1:2.
När jag i denna berättelse talar om "Boda gård" avser jag den jordbruksegendom, varå Carl Dam och Christine Dam fick fasta 1872, alltså 1/4 mantal Boda nr 1 och 1/4 mantal Boda nr 2. För tiden efter avsöndringen av fabriksfastigheten menar jag dock med "Boda gård" nämnda egendom med undantag av fabriksfastigheten. I Boda by fanns även andra jordbruksfastigheter. Om man fortsatte den byväg, som ledde till familjen Dams ägor, ytterligare ett stycke, kom man till en bondgård, som tillhörde en lantbrukare Oskar Persson. Den gården och familjen Dams kallades tillsammans "Stora Boda". Utefter en annan, något sydligare byväg låg ett antal bondgårdar, som också tillhörde Boda by och som gemensamt kallades "Lilla Boda". Om man fortsatte den byvägen västerut förbi lilla Boda, kom man till en annan by, Södra Bäckebo. Söder om Lilla Boda låg byn Njutemåla. Där fanns en skola, i vilken barn från både Stora och Lilla Boda brukade gå. Några av arbetarna vid fabriken bodde i Lilla Boda och några i Södra Bäckebo.
Sida 26.
Min Mor Maria Christina Juliana Dam, kallad Nana, var alltså född i Boda den 8 aug. 1883 och bodde under första delen av sin uppväxttid vid gården i Boda. Troligen omkring 1890 flyttade hon tillsammans med föräldrarna till den nyuppförda bostadsvillan vid fabriken. Hon måste liksom andra barn i Boda ha gått i skolan i Njutemåla, dit avståndet var ungefär tre km. En av skolkamraterna var hennes halvfarbroder Ville. Utöver den vanliga skolundervisniningen fick hon undervisning av de två förut nämnda privatlärarinnor, som föräldrarna anställde och som bodde hos dem under Åren 1894-97. Deras undervisning torde huvudsakligen ha gällt språk och pianospelning. För spelningen köpte Morfar och Mormor ett i Karlskrona tillverkat stort svart piano ned mässingsljusstakar och fint utsirade bärhandtag av mässing på kortsidorna. Det pianot fanns alltjämt kvar i min barndom. Mor konfirmerades i Fredrikskyrkan i Karlskrona den 28 april 1899 enligt vad som framgår av en anteckning i den bibel hon fick vid konfirmationen. Under konfirmationsläsningen bodde hon säkerligen i Karlskrona hos sin faster Stina och hennes make Sam Månsson, som var handlande och hade butik i Karlskrona. Makarna Månsson hade fått en dotter Inga den 2 juli 1898 och det är därför troligt, att Mor fick tillfälle att öva sig i barnavård. I övrigt vet jag inte mera om Mors utbildning än att hon någon tid under år 1905 arbetade som praktikant på Stadshotellet i Askersund. Möjligen kan släktens hotelltradition från Rönne ha påverkat valet av bransch för utbildningen. Mör hade tidigare vid åtminstone ett tillfälle besökt sin fars fastrar på hotellet i Rönne. Mor träffade sin blivande make, min Far Nils Otto Baumgardt, kallad Nisse för första gången märkligt nog i samma hus och rum i Pataholm, där förut hennes föräldrar hade träffats för första gången. Tidpunkten för detta första sammanträffande vet jag ingenting om. Men att Far råkade befinna sig i Pataholm måste ha berott på att han tog vikariat som organist och folkskollärare. Jag känner visserligen inte till något bestämt vikariat utom ett på Öland i Stenåsa och Hulterstads församlingar under första halvåret 1901. Men eftersom han inte förrän 1905 slutligt inträdde i sin fars pianofirmna i Linköping, kan han ha hunnit med åtskilliga vikariat dessförinnan, sannolikt också något i närheten av Pataholm. Mor och Far förlovade sig den 5 juni 1906 och vigdes i Boda den 22 nov. samma år. De bosatte sig därefter i Linköping men besökte regelbundet Boda om somrarna och vid jultid. Och sedan jag kommit till världen den 18 sept. 1907 fick också jag följa med till Boda. Och där kom jag att trivas.
Sida 27.
Sida 27 består av en karta som inte tålde att skannas.
Sida 28.
Fotot härintil1 visar
den villa, i vilken Carl Dam med familj bodde under sin tid i Timmernabben. Den låg
och ligger alltjämt ett kort stycke norr om fajansfabriken vid östra sidan av gamla
landsvägen mot Mönsterås och Oskarshamn. Fotot taget av min bror Gösta 1978.
Något fotografi av den fösta fajansfabriken i Timmernabben, Tillinge Fajence- och Terracotta-Fabrik, som byggdes 1858-59, har jag inte lyckats uppspåra. Troligen finns inte något sådant foto. Men den byggnadsmodell i gul fajans, som kan ses på fotot nedan, kan vara en avbildning av den fabriksbyggnaden. Modellen fanns i Morfars och Mormors hem i fabriksvillan i Boda i min barndom och ungdom och har sedermera flyttats till sommarstugan Nissebo i Bestorp där jag tagit fotot 1985. Det är möjligt, att Morfar i sina pojkår tillverkat modellen. Han var 12 år gammal, när familjen flyttade från Timmernabben till Oskarshamn. Modellen har en fabriksskorsten och hade dessutom från början fyra mindre skorstenar, av vilka dock numera endast en finns kvar oskadad.
Modellen föreställer en rätt liten fabriksbyggnad,
men detta stämmer rätt bra med vad man vet om den första fabriken. Till fabriksanläggningen i
dess helhet kan ju också ha hört ett f1erta1 andra, enklare byggda hus.
Fotografiet här nedan har tillhandahållits av Karl Hammer. Det visar Tillinge Nya Fabrik sådan den såg ut omkring år 1900. I den fabriken hade Carl Dam ej del, men genom den fullföljdes för Timmernabbens del traditionerna från den första fabriken där, vid vars tillkomst och drift Carl Dam haft en ledande roll.
Fotot är taget från söder mot norr. Vattenområdet, som man ser på fotot framför
fabriksanläggningen, har under 1900-talet försvunnit genom att man där tippat
avfallsmassor m.m. så att där blivit fast mark.
Sida 29.
Detta fotografi, som är taget 1925, visar Oskarshamns fajansfabrik sådan den då såg ut. Byggnaden har, sedan fajansfabrikationen där lagts ner senast 1874, använts för andra tillverkningar. Den har sedan långt tillbaka kallats "Sensebruket"". Ordet "sense" är enligt Karl Hammer troligen en folklig förvrängning av ordet "fajans". Bortom fabriksbyggnaden ser man ett vitt bostadshus i ett och ett halvt plan, vilket låg Då fabrikens område. Längst till vänster på fotot skymtar nordvästra hörnet av Nässjö-Oskarshamns järnvägs stationshus, som tillkommit i början av 1900-talet. Järnvägen hade dock öppnats för trafik redan 1874. Fabriksbyggnaden och bostadshuset har för länge sedan rivits bort, troligen i samband med en gatureglering.
Fotografiet här ovan och fotografiet överst till vänster på nästa sida har jag erhållit från Oskarshamns kommun genom stadsantikvarien Åke Thörnvall, Kyrkogårdsgatan 4, Oskarshamn.
Sida 30.
Det vänstra fotografiet är taget 1925 och visar fajansfabrikens gavel mot sydost och en tillbyggnad till fabriken mot en tvärgata, som åtminstone numera kallas Åsavägen. – Det högra fotografiet är taget 1983 från Gotlandsbåtarnas tilläggsplats i västlig riktning och alltså mot stationshuset, vars östra gavel är vänd mot fotografen. Observera till höger det röda bostadshus, som syns även på fotot nedan.
Detta fotografi togs 1983 och fotografen stod då med ryggen mot stationshusets västra gavel. Det gula huset på fotot och husen därbortom ligger vid Varvsgatan. Fabriken och det vita bostadshuset på fabriksområdet (se fotot på föregående sida) låg i riktning från fotografens plats mot det gula huset. Inte endast nyssnämnda vita bostadshus utan även det röda bostadshus, som synes på detta foto och som fanns redan på fajansfabrikationens tid, låg på fabrikens område. I något av dessa två bostadshus måste familjen Dam ha bott, eftersom familjen var skriven på fabriksfastigheten.
Sida 31.
